Brudmodet under 50-talet

23.04.2013 kl. 23:23

Det intressanta med brudmodet under decennierna, från 1900 till idag, är att det inte alltid till punkt och pricka följer det övriga modets alla vändningar. Utvalda bitar når brudmodet, och femtiotalet är ett decennium då brudmodet bytte riktning från att följa traditioner till att bli mer uppfinningsrikt, mer vågat. Man experimenterade med längder och former på halshål. Det fanns plats för ny positiv energi efter krigets elände, man tillät sig att ordna riktiga drömbröllop. Nya material dök upp på marknaden och Christian Dior lanserade något som skulle komma att kallas The New Look (1947).

The New Look hette egentligen inte alls så, men timglasfiguren med getingmidja blev känd under det begreppet, just för att det var så nytt. Siluetten för femtiotalet är verkligen kännspak. Kjolarna var stora och fylliga med böljande jämna fållar, och slutade ovanför ankeln i en så kallad ballerina- eller cocktaillängd. Dior menade att den absolut perfekta längden för en brudklänning var 24 cm ovanför fotknölen, men femtiotalet rymmer också hellånga klänningar.

Något som nästan alltid influerar brudmodet är kungligheters bröllop. Grace Kelly gifte sig med Prins Rainier III av Monaco 1956, klänningen var gjord av Helen Rose och det heltäckande spetslivet blev förebild för många av decenniets brudklänningar. Jacqueline Bouvier, som äktade John F Kennedy 1953, bar en klänning gjord av Ann Lowe. Även Hollywoodstjärnor som gifte sig på vita duken influerade brudmodet i hög grad, t.ex.  Elizabeth Taylor (Father of the bride, 1950), Audrey Hepburn (Funny Face, 1957) Marilyn Monroe och Jane Russel (Gentlemen prefer blondes, 1953),

Trots många nya syntetmaterial valde man ofta högklassiga material i femtiotalets brudklänningar. Silkessatin, organza och förstås massor av spets. Riktigt påkostade klänningar kunde ha hela 70 meter spets i kjolen. Midjorna drogs ihop med korsetter, höfterna hölls på plats med höfthållare, bysten formades yppig och var liksom midjan i fokus. Man vågade bära axelbandslösa klänningar med så kallad sweetheart-skärning, ett begrepp som Helen Rose var först med. Det syftar på en axelbandslös klänning med skärning som följer bystens form. Det fanns mängder av halshålsskärningar att välja bland. Båtringning, hästskoringning (en halterneck formad till ett U under bysten), jewel-ringning (en enkel rund när man ville framhäva ett smycke), off-the-shoulder (en ringning som hasade ner över axlarna), assymetriskt skurna halshål, porträttringning (som ramade in hals och nacke), Queen Anne-ringning (hög krage bak, djup hjärtform fram), scoop (låg U-ringning), square (fyrtkantig) eller V-ringning. Till brudklänningar med lägre skurna dekolletage bar men små boleros eller brudjackor med ärm. Gärna med små kragar och en rad med små knappar framtill. Klänningarna skars i midjan eller lite nedanom midjan, och med ett V-format liv förlängde man torson och gjorde att midjan såg ännu smalare ut och höfterna ännu fylligare. Femtiotalet var det årtal då blixtlåset flyttades mitt bak i klänningarna, och plötsligt krävde påklädningen två personer.

Bland brudarnas accessoarer var hatten en hit, man bar den lågt i pannan. Små brudkronor var populära bara en kort tid efter kröningen av Queen Elizabeth (1953) och tiaror med dekorationen på sidan hade likaså en kort glansperiod. Personligen är det den lilla fluffiga korta slöjan som gör sig påmind när jag tänker på femtiotalsbrudarna. Slöjan var rund, dubbelvikt och fäst på ett brett diadem som gick från öra till öra. Ju kortare slöja, desto mindre bukett, var en grundregel. En annan alldeles utsökt accessoar som var mycket åtrådd under decenniet var shorties-handskarna som bars till klänningar med trefjärdedels- eller kortare ärm. Handskarna gjordes i spets, satin, eller tyll och fanns både med fingrar och utan. Handskarna utan fingrar slutade i en V-form på handryggen.

Femtiotalet i all sin utsökthet. Inspirationen flödar i takt med forskningen. Inom kort publiceras moodboarden till den första White Trash-klänningen, inspirerad av det härliga femtiotalet. Vill du vara modell till den, bli sminkad, friserad, stylad och fotograferad? Tveka inte att ta kontakt om du är storlek 36-38 och mellan 162 och 172 cm lång.

 

Källor: "Vintage Weddings, one hundred years of bridal fashion and style" (Fogg, M. 2011), "A Century of Fashion, the changing image of women" (Mulvey K. 2007), brollopsguiden.se, brollopsmagasinet.se, vintagegown.com.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:

 

White Trash är ett pågående designprojekt inom ekologiskt brudmode. Slutprodukten är en kollektion brudklänningar tillverkade av återvunnet material, som ska stå klar våren 2014. Inspirationen kommer från brudmodets förändring från 1900-tal till 1980-tal. Bakom projektet och kollektionen står Ina Nordberg. Här kan man läsa om hur projektet framskrider, från planering till färdig kollektion, men också om annat som tangerar ekologiska bröllop, brudmode och sådant som hör bröllop till. Vill du delta i projektet på ett eller annat sätt? Tveka inte att ta kontakt! Rent geografiskt sett äger projektet rum i Österbotten.

Ina Nordberg - formgivare & klädsömmare

+358503814828, ina.nordberg13@gmail.com, www.deformedbyina.com

Projektet finansieras bl.a. av Konstsamfundet, Svensk-Österbottniska Samfundet, Centralkommissionen för Konst/Österbotten och Eugéne, Elisabeth och Birgit Nygréns Stiftelse.