Bloggposter

Inspirationsbilder från 80-talet

Åttiotalet - mycket av det mesta, och så lite volanger och rosetter på det...

Åttiotalet - mycket av det mesta, och så lite volanger och rosetter på det... Även om åttiotalets brudmode är nästintill vulgärt ibland kan man hitta godbitar även där. Och framförallt kan man hitta våldsamt överdrivna detaljer att inspireras av och "översätta" till smakligare saker.

Bildkällor på http://pinterest.com/inesjka/white-trash/

14.05.2013 kl. 13:43

Skiss och inspirationscollage

Såhär ser skissen och inspirationscollaget ut för den femtiotalsinspirerade brudklänningen...

Såhär ser skissen och inspirationscollaget ut för den femtiotalsinspirerade brudklänningen. Spetsar, körsbärs, körsbärsträd och körsbärsblomma, nätta små brudkronor, överlappande cirklar, ombrefärger... 

Skissteknik: blyerts, bläck, tusch och Adobe Photoshop CS5.

 

08.05.2013 kl. 15:02

20-talets brudmode på den österbottniska landsbygden

Även om de svarta brudklänningarna fick stiga åt sidan för de vita redan vid sekelskiftet, hängde de kvar ett bra tag på landsbygden. Egentligen, om man är noga, hittar man enstaka svarta...

Även om de svarta brudklänningarna fick stiga åt sidan för de vita redan vid sekelskiftet, hängde de kvar ett bra tag på landsbygden. Egentligen, om man är noga, hittar man enstaka svarta och färgade klänningar förevigade på fotografier från vart och ett av årtiondena mellan 1910 och 1959. (Det är ateljéfotograf Erik Hägglunds fotosamling på Österbottens Traditionsarkiv som återigen stått som grund för forskningen om brudklädsel på landsbygden, se tidigare inlägg.) Men från att ha varit kutym att bära svart brudklänning, gick det över till att vara ett praktiskt val, och senare till att vara något man var nödd och tvungen till under krigsåren.

Under tjugotalet är de vita klänningarna i klar majoritet. I början av decenniet når fållarna ner till vristerna och kjolarna har ännu en del vidd. Slöjorna är fästa med blomkransar på hjässan och når ända ner till golvet, ibland har de släp. Flera brudar bär blommor i en krans runt halsen och dessutom bukett. Ärmarna är långa hela decenniet igenom, men klänningarnas siluetter ändras mot mitten och slutet av tjugotalet. Fållarna börjar krypa uppåt men stannar strax under knäna. Midjan faller ner till höften och samtidigt blir kjolarna smalare och rakare i snittet. Slöjorna åker längre ner i pannan och börjar faktiskt likna bylsiga badmössor. En av brudarna på bilderna från tjugotalet bär en metallkrona, de andra har blomdekorationer eller enbart slöjor. Det verkar som om slöjorna hade enklare dekorationer under de tidigare åren för att bli mer utsmyckade under de senare.

Bilderna föreställer brudarna Aina, min farmors syster, och Elin, min farfars syster, som både gifte sig på tjugotalet. Aina, som bär den enklare slöjan gifte sig 1925 och Elin troligtvis 1929. Bruden i helfigur hittades i mormors fotoarkiv men har tyvärr inte kunnat identifieras. Hennes klänning är i typisk tjugotalslängd, men kjolen har rätt mycket vidd, gissningsvis är den daterad till mitten av tjugotalet. Slöjan har typisk badmössestil och når långt ner på golvet. 

Bland Hägglunds brudfotografier förekommer traditionella kronbrudar ännu frekvent under tjugotalet, både i ljusa och mörka klänningar. Som arkivarie Meta Sahlström sa, så var det en tradition man på landsbygden ogärna släppte. En intressant notering är dock att kronbrudarna på det tidiga tjugotalet ännu bär skärpen i midjan, medan kronbrudarna som fotograferats efter 1925 har sina skärp moderiktigt knutna kring höften. Det är fascinerande att man låter modet påverka även den traditionella dräkten som under trettiotalet kommer att bäras för sista gången ”på riktigt”, men då med skärpet traditionellt knutet i midjan igen.

Källor: Österbottens Traditionsarkivs samlingar, Vasa. Personlig diskussion med Meta Sahlström. Egen fotografisamling. Hellman, Sahlström, www.netikka.net/kvarnstugan/fotomuseum.htm,  

06.05.2013 kl. 16:03

10-talets brudmode på den österbottniska landsbygden

Österbottens Traditionsarkiv har en stor samling bröllopsbilder från 1900-talet, en verkligen skatt. Bildsamlingen är en donation...

Österbottens Traditionsarkiv har en stor samling bröllopsbilder från 1900-talet, en verklig skatt. Bildsamlingen är en donation till Svenska Litteratursällskapet från Vöråbördige fotografen Erik Hägglunds efterlevande. Hägglund var aktiv som bl.a. bröllopsfotograf mellan 1910 och 1962, och är en av de som introducerade ateljéfotografering på Österbottens landsbygd. De flesta brudparen på bilderna har rötterna kring Vöråtrakten, men Hägglund har också haft kunder från angränsande kommuner. Samlingen ger en mycket intressant bild över hur bröllopsmodet sett ut på den österbottniska landsbygden under en tidsperiod på drygt sextio år.

Traditionsarkivets forskarsal äntrade jag med den förutfattade meningen att man i Österbotten skulle ha varit alltför långt borta från modehusen för att anamma de rådande trenderna. Arkivarie Meta Sahlström uppmuntrade mig; nog kommer du att hitta moderiktiga plagg, menade hon när jag satte mig ner och började bläddra i databasen. Sverige hade goda möjligheter att influeras av det franska modet under denhär tiden, och vi på kustremsan hängde med. Vid granskningen av bilderna noterade jag att det stämde. Man kan tydligt se hur brudmodet ändrat i takt med rådande europeiska trender. Gränserna är ibland diffusa, som det vanligen är inom modet. En midjelinje droppar inte 20 centimeter från en dag till nästa, den glider långsamt neråt tills man plötsligt inser att nu har det hänt något. Sahlström menar också att man i Österbotten varit mycket mån om att hålla fast vid sin tradition med kronbrudar, och därför kanske varit motvillig till en del modenycker. Så sent som på 1934 ordnades traditionella kronbröllop enligt alla konstens regler. Arne Appelgrens film från 1939 visar hur en österbottnisk kronbrud kläs, klicka fram till tiden 12:12. Se filmen.

Bröllopsbilderna tagna under tiotalet börjar från 1915, ett allvarsamt brudpar ser in i kameran. De håller varandra i handen, bruden har ingen bukett. Istället har både man och hustru blomdekorationer på bröstet. Prästkragar, blad och några mörkare blommor. Klänningen är svart och ankellång. Ärmarna är långa, halshålet högt och täckande, livet volangprytt och bylsigt, men åtsittande i midjan. Slöjan är bländande vit och når ända ner till golvet. Många ansåg det vara en onödig flärd att bära vit brudklänning. När skulle man senare använda den? En svart klänning kunde däremot användas till kyrkklänning och vid högtider efter bröllopet, tills den slets ut. (Bilden finns publicerad i boken Blickfång, en tidsresa med Vöråfotografen Erik Hägglund.)Men visst har det funnits flärdfullare brudar också, majoriteten av bilderna från tiotalet visar ljusa och vita klänningar, en del kronbrudar finns bland porträtten och en äldre brud som bär en stilig linnedräkt med kjol och tröja med knappar och ett mörkt livstycke under. Hennes slöja är hoptagen i två knutar på var sida om huvudet, och den är så lång att den breder ut sig även utanför bilden, mer än en meter långt är slöjans släp. En brud från 1918 har en kortare klänning, hela 10 centimeter av benet syns, en anteckning finns om att sömmerska Maria Dal från Kaitsor sytt bruddräkten. Bruden har varken slöja eller bukett. En kronbrud bär ljus klänning med dubbla omtag på ärmarna. Hon når bara till axlarna på sin man i vanliga fall, men med kronan på är de nästan lika långa. Bruden har ett brett ljust skärp knutet i midjan, från skärpet hänger långa breda tygstycken nästan ända ner till fållen och avslutas med fransar och knappar längs kjolens vänstra sida. Kjolen har fem stora knappar bredvid skärpets hängen. Kring halsen har bruden så mycket blommor att hon ser alldeles nacklös ut.

Inför vårt eget bröllop (2012) samlade jag släktens bröllopsfotografier till en gissa-bröllopsåret-lek. Bland dessa finns två bilder tagna på tiotalet. Brudparen är från min mans släkt. Bruden med svart klänning, Maria, är fotograferad 1913 och bruden med vit klänning, Juliana, 1912. De har bägge superlånga slöjor med blommor eller myrtenkronor uppe på hjässan. I den vita klänningen ser man tyvärr inga detaljer, bara snittet och formspråket i sig, hög hals, lång ärm, inga synliga skor, blommor på bröstet. I den svarta däremot ser man tydligt alla detaljerna upptill. Klänningen har hög hals av spets med ett ljusare tyg under. I halsgropen bär bruden ett smycke. Livet är djupt V-ringat med en bred utsmyckad (broderad?) kant och veck ner mot midjan. Den utsmyckade kanten fortsätter längs kjolen ner mot fållen. Bröstet pryds av blommor och en dubbelkedja hänger mitt fram från blommorna till midjan. Ärmarna är bylsiga upptill och snäva nertill och har samma spets som kragen nedanom armbågen. Klänningen är lång men man kan ana tåspetsen av en svart sko. Bruden bär bukett, som den enda av de sex exemplen från nittontiotalet. 

Källor: Österbottens Traditionsarkivs samlingar, Vasa. Personlig diskussion med Meta Sahlström. Egen fotografisamling. Hellman, Sahlström, West 2010: Blickfång, en tidsresa med Vöråfotografen Erik Hägglund. Henriksson 2000: Tradition och modernitet: bröllopsfotografier från förra sekelskiftet och från 1990-talet (ur Budkavlen 2000). hwww.netikka.net/kvarnstugan/fotomuseum.htm,  www.kansatieteellisetfilmit.fi/videot5.htm
03.05.2013 kl. 15:16

Inspirationsbilder från 50-talet

Den typiska femtiotalsbrudklänning som man kanske först tänker på är en så kallad prom dress, alltså en tubskuren klänning med åtsittande liv och fluffig kjol i tea lenght...

Den typiska femtiotalsbrudklänning som man kanske först tänker på är en så kallad prom dress, alltså en tubskuren klänning med åtsittande liv och fluffig kjol i tea lenght. Men det finns såklart alternativ och variationer. I dehär tre collagen finns många vackra exempel på femtiotalsbrudklänningar. De flesta bilderna föreställer vintageklänningar, endast några få är replikor eller nya klänningar i femtiotalsstil. 

Bildkällor hittas på http://pinterest.com/inesjka/white-trash/

03.05.2013 kl. 12:31

Finländska bröllop på 50-talet

Femtiotalet var förändringarnas tid. Kriget var över, kanske hade man mist några av sina nära och kära, men samhället skulle ändå byggas upp och man upplevde framtidstro. I Finland fanns...

I Budkavlen 2006 hittade jag en artikel om bröllop i femtiotalets Finland. Lena Marander-Eklund diskuterar genus, bröllopstradition och berättarteknik, och har tagit fasta på en specifik persons berättelse om sitt femtiotalsbröllop. Ur artikeln kan också några mer allmängällande fakta urbenas. Den heter Bröllop på 50-talet – konstruktion av kvinnligheter i ett frågelistsvar.

Femtiotalet var förändringarnas tid. Kriget var över, kanske hade man mist några av sina nära och kära, men samhället skulle ändå byggas upp och man upplevde framtidstro. I Finland fanns regionala skillnader i tillvägagångssätten vad gällde bröllop, Nyland var så att säga mera utvecklat än resten. På landet firade man stort med hundratalsgäster som slevade i sig soppa och drack svagdricka. I stadsmiljön åt man fina supéer på restaurang. Några fick nöja sig med förmiddagsbröllop hemma hos föräldrarna eller en middag i all enkelhet med de allra närmsta efter en borgerlig vigsel. Men äktenskapen som inleddes på femtiotalet var många, och barnkullarna stora. En ny tid välkomnade ungdomskultur och rock’n’roll, och det gamla fick stiga åt sidan. Vissa varor var mera eftertraktade och svåråtkomliga än andra. Någon serverade smuggelkaffe på den stora dagen. Någon betalade sitt brudklänningstyg med smör. En del sydde nämligen själva sina klänningar. För brudklädsel är av stor vikt, den slutsatsen kan man dra av helfigursbilderna som sedan kamerans entré knäppts av brudpar. Bruden poserar också ofta ensam i all sin prakt på månget fotografi.

Bruden som beskrivs i Marander-Eklunds artikel sydde in rosa satinfoder i sin korta lagrade femtiotalsklänning. Hon tog avstånd från det oskuldsfulla vita, som inte kändes rätt för hennes samvete. Men hon sydde inte bara sin klänning, hon köpte sin egen brudbukett också, även om det traditionsenligt var mannens uppgift. Och tur var det, för den mannen kom varken ihåg bukett eller ringar. Blåklint och prästkrage blev det, kostsamt och vackert.

I artikeln diskuteras även några intressanta äldre brudtraditioner. Traditionen med brudbukett härstammar från 1860-talet. Tidigare bar de finländska brudarna näsduk och psalmbok. Den vita färgen, renhetens och oskuldens färg, som de flesta av 1900-talets brudklänningar haft, kan härledas till 1700-talets slut då man influerades av antikens empiremode. Stadsbrudar tog till sig traditionen med vita klänningar under 1800-talet, då tillgången på vit lärft ökade, men på landet använde man svart ändå in på 1900-talet, ibland i kombinerat med vitt i slöjan.

Källor: Marander-Eklund L. 2006: ”Bröllop på 50-talet – konstruktion av kvinnligheter i ett frågelistsvar” ur Budkavlen 2006, s.70-83.   Savolainen, Irma 2001: ”Ikuisesti muistoksi” ur Häät – bröllop, s. 177-183.   Letho M-L 2001: ”Hääpäivänään, jos milloinkaan, nuori nainen haluaa olla kaunis” ur Häät – bröllop, s.130-135.

30.04.2013 kl. 14:46

80-talets brudmode

Åttiotalet, prålighetens årtionde. Puffärmarnas, pudelpermanenternas, axelvaddarnas, rosetternas, volangernas och gräddbakelsernas guldålder. Det var mycket av det mesta...

Åttiotalet; prålighetens årtionde. Puffärmarnas, pudelpermanenternas, axelvaddarnas, rosetternas, volangernas och gräddbakelsernas guldålder. Det var mycket av det mesta, och framförallt inom brudmodet där man sannerligen tillät sig att vara sagoprinsessa för en dag. Åttiotalet är årtiondet då brudmodet såg ut att vara en potpurri av alla småflicksdrömmar om Den Perfekta Klänningen.

Bröllopen var teatraliska spektakel, extravagansen visste inga gränser. Man välkomnade rosetter, rynkor, arkitektiska vattenfallsringningar av tung satin eller svävande chiffong. Lycran uppfanns, satin-acetat gav ett alternativ till siden, men duchesse var ännu ett hett material bland brudarna, skimrande, gärna paljett- och pärlbroderat. Man ansåg det utsökt med frillor och fladder i flera lager. Spetsinslag var inte ovanligt, och decolletagen kunde vara ymniga eller ha höga kragar i spets.

Men även åttiotalet har sin botten i något mer sansade tidsåldrar, nämligen den edwardiska, från vilken de stora axlarna och fluffiga ärmarna härstammar. Det viktorianska modet återspeglades i dubbelfrillade halshål. Prinsessan Dianas klänning, designad av David and Elizabeth Emanuel ger utmärkta exempel på dessa influenser. 

Man bar dräkt vid sin "rehearsal dinner", en feminin kopia av manliga kostymer. Sedan långklänning kvällen före dagen D och slutligen nåddes kulmen i prinsessdrömmen. Inspirationen fick man från de riktiga prinsessorna; Diana och Sarah Fergusson, men också Madonna var en stor förebild.

Sarah Fergusson & Prince Andrew gifte sig 1986, brudklänningsdesigner var Lindka Cierach, och influerade många låtsasprinsessor. Livet var platt, benat och med sänkt V-formad midjelinje, enorma axlar och kjolen hade massvis med vidd över höfterna. Men kjolarna byggdes inte på krinoliner, de var veckade eller rynkade i en sorts modifierad krinolin, eller formskurna. Och så hade de förstås långa släp, för släp var lika med status. Sarah Fergussons släp var broderat med tistlar, bin, hjärtan, ankar och vågor i pärlor, paljetter och diamanter.

Accessoarerna fanns det ingen orsak att spara på. Slöja, enorma buketter, diamanttiaror eller blommor i håret, exempelvis av tyg. Korta handskar, gärna med avklippta fingrar, strassmycken, pärlhalsband, löshår och skor med gulddekorationer. Och massor av tärnor i diverse pastelliga gräddbakelser. 

På catwalken var brudmodet futuristiskt och fantasifullt, man testade gränserna, till exempel med hejdlösa huvudbonader och capes. YVSL visade en coutureklänning med stora tryckta rosa rosor med långa gröna stammar. Tryck återfanns på en och annan brudklänning efter det, något som inspirerar mig. En annan verkligen delikat detalj är peplumet som dök upp under åttiotalet.

Mot slutet av årtiondet började axlarna smalna,  På catwalken började man visa benen. Så långt som till låren kröp brudklänningarna upp, men blott framtill, baktill var släpen ännu långa. Gymkroppen introducerades och den skulle draperas, nittiotalet stod för dörren.

Källor: "Vintage Weddings, one hundred years of bridal fashion and style" (Fogg, M. 2011), "A Century of Fashion, the changing image of women" (Mulvey K. 2007), brollopsmagasinet.se, brudklanningar.nu

29.04.2013 kl. 16:46

Ett välkommet brev

Somliga dagar får man tråkigare post och somliga dagar roligare...
Somliga dagar får man tråkigare post och somliga dagar roligare. Idag kom ett riktigt roligt brev från Konstsamfundet, de ville vara med och understöda projektet White Trash! Hurra, hurra, hurra och tusentals tack! 
25.04.2013 kl. 14:58

50-talsunderklänning

Denhär underbara vita spetsunderklänningen ramlade jag över på en loppisrunda förra veckan. Den kostade några enstaka euro men är i toppenskick, hel och ren...

Denhär underbara vita spetsunderklänningen ramlade jag över på en loppisrunda förra veckan. Den kostade några enstaka euro men är i toppenskick, hel och ren, men liksom allt annat material tvättas den en gång till innan den går vidare till förvandlingen. Just denhär underklänningen kommer att bli grunden till den femtiotalsinspirerade White Trash-klänningen. Speciellt vacker är den spetskantade halsurringningen, en så kallad scoop-ringning, alltså en låg U-formad, simdräktsskärning brukar jag kalla den.

Underklänningen är genomskinlig, så den första åtgärden, efter att ha tvättat den och klippt av den i midjan, är att fodra den med en stadig vit korsettliknande stomme. White Trash-klänningarna utgår från standardstorlekar, men kommer att vara justerbara. Femtiotalsklänningen sys upp i storlek 38 och kan justeras till 36 eller 40.

Utmaningen ligger nu i att hitta material som är lika kritvitt, nästan blåskiftande som underklänningen, och det är inte det enklaste. Det finns tusentals nyanser av vitt... Visst går det att blanda nyanser av vitt,  men just den femtiotalsinspirerade White Trash-klänningen ska bli bländande vit, med körsbärsrosa inslag gömda i fodret och kjolfållen tror jag bestämt... På femtiotalet använde man brudklänningar i nyanserna vitt, kräm och nude. 

24.04.2013 kl. 16:28

Brudmodet under 50-talet

Det intressanta med brudmodet under decennierna, från 1900 till idag, är att det inte alltid till punkt och pricka följer det övriga modets alla vändningar. Utvalda bitar når brudmodet, och femtiotalet är ett decennium då brudmodet bytte riktning från att följa traditioner till att bli mer uppfinningsrikt, mer vågat.

Det intressanta med brudmodet under decennierna, från 1900 till idag, är att det inte alltid till punkt och pricka följer det övriga modets alla vändningar. Utvalda bitar når brudmodet, och femtiotalet är ett decennium då brudmodet bytte riktning från att följa traditioner till att bli mer uppfinningsrikt, mer vågat. Man experimenterade med längder och former på halshål. Det fanns plats för ny positiv energi efter krigets elände, man tillät sig att ordna riktiga drömbröllop. Nya material dök upp på marknaden och Christian Dior lanserade något som skulle komma att kallas The New Look (1947).

The New Look hette egentligen inte alls så, men timglasfiguren med getingmidja blev känd under det begreppet, just för att det var så nytt. Siluetten för femtiotalet är verkligen kännspak. Kjolarna var stora och fylliga med böljande jämna fållar, och slutade ovanför ankeln i en så kallad ballerina- eller cocktaillängd. Dior menade att den absolut perfekta längden för en brudklänning var 24 cm ovanför fotknölen, men femtiotalet rymmer också hellånga klänningar.

Något som nästan alltid influerar brudmodet är kungligheters bröllop. Grace Kelly gifte sig med Prins Rainier III av Monaco 1956, klänningen var gjord av Helen Rose och det heltäckande spetslivet blev förebild för många av decenniets brudklänningar. Jacqueline Bouvier, som äktade John F Kennedy 1953, bar en klänning gjord av Ann Lowe. Även Hollywoodstjärnor som gifte sig på vita duken influerade brudmodet i hög grad, t.ex.  Elizabeth Taylor (Father of the bride, 1950), Audrey Hepburn (Funny Face, 1957) Marilyn Monroe och Jane Russel (Gentlemen prefer blondes, 1953),

Trots många nya syntetmaterial valde man ofta högklassiga material i femtiotalets brudklänningar. Silkessatin, organza och förstås massor av spets. Riktigt påkostade klänningar kunde ha hela 70 meter spets i kjolen. Midjorna drogs ihop med korsetter, höfterna hölls på plats med höfthållare, bysten formades yppig och var liksom midjan i fokus. Man vågade bära axelbandslösa klänningar med så kallad sweetheart-skärning, ett begrepp som Helen Rose var först med. Det syftar på en axelbandslös klänning med skärning som följer bystens form. Det fanns mängder av halshålsskärningar att välja bland. Båtringning, hästskoringning (en halterneck formad till ett U under bysten), jewel-ringning (en enkel rund när man ville framhäva ett smycke), off-the-shoulder (en ringning som hasade ner över axlarna), assymetriskt skurna halshål, porträttringning (som ramade in hals och nacke), Queen Anne-ringning (hög krage bak, djup hjärtform fram), scoop (låg U-ringning), square (fyrtkantig) eller V-ringning. Till brudklänningar med lägre skurna dekolletage bar men små boleros eller brudjackor med ärm. Gärna med små kragar och en rad med små knappar framtill. Klänningarna skars i midjan eller lite nedanom midjan, och med ett V-format liv förlängde man torson och gjorde att midjan såg ännu smalare ut och höfterna ännu fylligare. Femtiotalet var det årtal då blixtlåset flyttades mitt bak i klänningarna, och plötsligt krävde påklädningen två personer.

Bland brudarnas accessoarer var hatten en hit, man bar den lågt i pannan. Små brudkronor var populära bara en kort tid efter kröningen av Queen Elizabeth (1953) och tiaror med dekorationen på sidan hade likaså en kort glansperiod. Personligen är det den lilla fluffiga korta slöjan som gör sig påmind när jag tänker på femtiotalsbrudarna. Slöjan var rund, dubbelvikt och fäst på ett brett diadem som gick från öra till öra. Ju kortare slöja, desto mindre bukett, var en grundregel. En annan alldeles utsökt accessoar som var mycket åtrådd under decenniet var shorties-handskarna som bars till klänningar med trefjärdedels- eller kortare ärm. Handskarna gjordes i spets, satin, eller tyll och fanns både med fingrar och utan. Handskarna utan fingrar slutade i en V-form på handryggen.

Femtiotalet i all sin utsökthet. Inspirationen flödar i takt med forskningen. Inom kort publiceras moodboarden till den första White Trash-klänningen, inspirerad av det härliga femtiotalet. Vill du vara modell till den, bli sminkad, friserad, stylad och fotograferad? Tveka inte att ta kontakt om du är storlek 36-38 och mellan 162 och 172 cm lång.

 

Källor: "Vintage Weddings, one hundred years of bridal fashion and style" (Fogg, M. 2011), "A Century of Fashion, the changing image of women" (Mulvey K. 2007), brollopsguiden.se, brollopsmagasinet.se, vintagegown.com.

23.04.2013 kl. 23:23

Projektbeskrivning

WHITE TRASH en kollektion unika brudklänningar i art wear-stil skapade av återvunna textilier

Bröllop är för många en sagolik historia, en av de största händelserna i livet rent av. Man planerar i veckor, månader, ibland år, in i minsta detalj, allt ska stämma inför den stora dagen. Brudklänningen väljs noggrant ut, den ska vara perfekt och unik, drömklänningen - men används en enda gång… Det känns ju lite trist. 

Sällan kommer man ihåg att tänka ekologiskt och hållbart när bröllop nalkas, eller så vet man helt enkelt inte hur det skulle gå ihop? Projektet White Trash erbjuder en möjlighet för brudpar att tänka hållbart, utan att skära ner på glamouren. En återvunnen brudklänning sluter en livscirkel, istället för att bli en kostbar engångsartikel. En White Trash-klänning är detaljrik, bedårande och unik – och brudens samvete kan vara lika rent och vitt som hennes klänning.

White Trash är en kollektion brudklänningar i art wear-anda. Det finns inget bra ord för art wear på svenska, men begreppet syftar på "konstkläder", plagg som är mer än bara plagg, som snarare är konstverk men fortfarande fullt användbara som kläder. White Trash-klänningarna blir allihop unika konsthantverk och tillverkas helt och hållet av återvunna textilier. Genom att arbeta med ett begränsat material utmanas man att vara kreativ och uppfinningsrik. Klänningarna skapas likt haute couture delvis för hand. Materialet kommer från lopptorg, nätauktioner och via donationer. Som exempel kan listas spetsgardiner, lakansspetsar och dukar, gamla redan använda brudklänningar, vita jeans, lakan och annat vitt material som existerar i överflöd.

Inspiration till White Trash-kollektionen kommer från brudklänningsmodets förändring från 1900- till 1980-tal. Kollektionen kommer att bestå av åtta klänningar och varje klänning får representera ett decennium. Men tanken är förstås att influeras, inte att parodiera. Tidstypiska siluetter och detaljer översätts till moderna dito, klänningarna ska kännas 2014 men bära med sig historiska influenser. Brudmodet och de traditioner som följer med återanvänds på det här sättet, och en traditionell hållbarhet uppnås.

Processen från idé till färdig art wear-klänning dokumenteras noggrant, bl.a. här i bloggen. Varje färdig brudklänning kommer att fotograferas i samma ekologiska anda som de tillverkats och med inspiration från vart och ett decennium.

Tanken med White Trash är dels att undersöka intresset för ekologiskt tänkande i bröllopssammanhang, genom att (till att börja med) presentera projektet på de lokala bröllopsmässorna (Vasa och Jakobstad 2014). Dels vill jag visa varför en återvunnen unik brudklänning är att föredra framför en massproducerad skapelse som används en enda gång. White Trash bjuder på en konstupplevelse, varför kollektionen också ska visas upp för allmänheten på utställningar i Svenskfinland. Samtidigt visas fotografierna som en del av helheten och klänningarnas saga - från skräp till konstverk berättas genom dokumentation i ord och bild.
23.04.2013 kl. 11:04

Foto

19.04.2013 kl. 01:06

 

White Trash är ett pågående designprojekt inom ekologiskt brudmode. Slutprodukten är en kollektion brudklänningar tillverkade av återvunnet material, som ska stå klar våren 2014. Inspirationen kommer från brudmodets förändring från 1900-tal till 1980-tal. Bakom projektet och kollektionen står Ina Nordberg. Här kan man läsa om hur projektet framskrider, från planering till färdig kollektion, men också om annat som tangerar ekologiska bröllop, brudmode och sådant som hör bröllop till. Vill du delta i projektet på ett eller annat sätt? Tveka inte att ta kontakt! Rent geografiskt sett äger projektet rum i Österbotten.

Ina Nordberg - formgivare & klädsömmare

+358503814828, ina.nordberg13@gmail.com, www.deformedbyina.com

Projektet finansieras bl.a. av Konstsamfundet, Svensk-Österbottniska Samfundet, Centralkommissionen för Konst/Österbotten och Eugéne, Elisabeth och Birgit Nygréns Stiftelse.