Bloggposter

Pärlor

Pärlor är junis månadssten. De har genom hela 1900-talet använts som brudsmycken, och även under tidigare decennier. Under vissa tider har det varit nästintill en regel att bära pärlor vid vigseln. Men det finns också skrock om...

Pärlor är junis månadssten. De har genom hela 1900-talet använts som brudsmycken, och även under tidigare decennier. Under vissa tider har det varit nästintill en regel att bära pärlor vid vigseln. Men det finns också skrock om hur pärlan ska sabotera äktenskapet, de påstås medför tårar. För riktigt länge sedan trodde man nämligen att pärlor var änglatårar eller regndroppar som stelnat inne i musslorna. En källa menar att pärlan symboliserar kärlek och lycka. Enligt nästa symboliserar de makt och rikedom.

Äkta pärlor skapas när ett främmande föremål, t.ex. ett sandkorn tränger in i en mussla. Musslan kapslar in det skavande sandkornet i lager efter lager av pärlsubstans. Nuförtiden är nästan alla pärlor odlade, i söt- eller saltvatten i Asien. Vid pärlodling tas vävnad från en mussla och placeras i en annan tillsammans med en kula som ska bilda kärna i den odlade pärlan. Musslan måste tas mycket väl hand om för att överleva proceduren, annars blir den ingen pärla. Det känns ju tryggt i alla fall! Sen finns det förstås mängder av oäkta pärlor i plast eller glas. Majoricapärlor eller mallorcapärlor är glaskulor med ett skimrande överdrag som görs av bl.a. fiskfjäll. En pärlas äkthet ska man kunna avgöra genom att gnida den mot sin tand. Äkta pärlor är svala och känns sträva, medan oäkta pärlor upplevs som oljiga och känns blanka mot tanden.

Det lönar sig att fråga äldre släktingar om man får bära deras pärlor på sitt bröllop, eller kanske har man redan ärvt ett pärlhalsband av mormor eller farmor? I second hand-butiker finns åtskilliga pärlsmycken i olika utformningar. Säkert är de flesta oäkta, och deras härstamning och tillverkning är i sig inte ekologisk, men eftersom de köps i andra hand och återanvänds får de ändå en ekologiskt värde.

Jag har en vision om en brudklänning vars överdel är täckt av pärlor som bilder vackra mönster. Min pärlsamling har vuxit sig ganska stor i väntan på tillverkningen av denna. När Queen Elizabeth II gifte sig 1947 bar hon två rader av pärlor runt halsen och gav pärltrenden en boost i Europa. Kungligheter har ofta burit pärlor vid bröllop, Queen Elizabeth II:s mamma Queen Elizabeth The Queen Mother bar också två rader pärlor vid sitt bröllop 1923. 

Källor:  "Bröllopsboken" (Ribbing, M. 2009), "Ja! Allt om bröllop - från frieri till morgongåva" (Ribbing, M. 2004), www.sirlig.se, royalweddingsinhistory.blogspot.fi, www.brollopstorget.se

Bildkällor hittas på http://pinterest.com/inesjka/white-trash/

Publicerad 06.06.2013 kl. 16:09

Klädkoder på bröllop - ett måste?

När man ska börja med inbjudningskorten till bröllopet kommer alltid frågan upp: ska vi ha någon klädkod? Är det nödvändigt? Svaret är JA. Om man inte vill förvirra sina gäster totalt och...

När man ska börja med inbjudningskorten till bröllopet kommer alltid frågan upp: ska vi ha någon klädkod? Är det nödvändigt? Svaret är JA. Om man inte vill förvirra sina gäster totalt och få dem att grubbla och undra och diskutera med varandra om hur tusan de ska klä sig bör man ge en riktlinje. Det finns många etikettböcker som hävdar det samma. Ge gästerna tydliga direktiv angående nivån på klädsel, och använd korrekta termer, för att inte skapa ytterligare förvirring. Hmm… Det här bör benas ut.

Inför vårt eget bröllop köpte jag Bröllopsboken av Magdalena Ribbing. Den är liten och nätt men med ett späckat innehåll. När det är dags att börja planera känns det tryggt att ha en så kallad regelbok att falla tillbaka på. Likväl finns det inga stenhårda regler, men etikettregler, seder och bruk kan vara bra att känna till. Sen avgör man själv hur man anpassar dem till sin egen bröllopsfest, sitt tema och sin personlighet. Bröllopsboken inleds med kapitel om planering och ekonomi, för att gå vidare till inbjudningar och klädsel, göra en djupdykning i olika typers vigslar (borgerlig, kyrklig, samkönad), och avslutas med diskussion om bröllopsfesten, presenter och tack. I slutet finns ett Värt att veta-kapitel med skrock, missförstånd och utmärkta tips av olika slag.

När jag köpte boken märkte jag genast att den kommer att bli ett välbehövligt stöd under planeringsprocessen. Jag lusläste valda stycken, om planering, klädsel och ritualer, och tänkte använda boken parallellt med att planeringen framskred, för att kontrollera att absolut inget glömdes bort. Boken inhandlades i februari, i juni flyttade vi och i augusti stundade bröllopet. I flytten försvann boken och efter det fick vi planera på känsla och talang. I efterhand ställer jag samma fråga som det aggressiva fyllot jag gick förbi härom veckan skrek efter mig: "Onks kaikki oikeesti luettava, hä!?" Är det verkligen nödvändigt att läsa precis allting? (Jag studerade noggrant en prislista vid tillfället.)

"Vad ska vi skriva för klädkod?" frågade jag min då blivande man, "det står här att man måste ha en klädkod". "Ingen aning", sa han, "jag vill ha smoking". Enligt etiketten ska bruden vara mest spektakulär medan brudgummen ska klä sig på samma nivå som gästerna. Han ska alltså inte matcha brudens prålighet.

En gång var vi på ett bröllop där koden var Come as you are. Det var ett borgerligt utomhusbröllop i en grönskande dunge. Brudens långklänning var av grön indisk bomull och brudgummen bar oblekta knälånga byxor i linne och en tillhörande lös långärmad överdel. Bland gästerna fanns det kostymer, mörka som ljusa, långklänningar, jeans och t-shirts med hårdrocksmotiv, shorts, fluffiga underkjolar och allt däremellan. Det var en utmärkt klädkod. Men enligt Ribbing, som också skrivit boken Ja! Allt om bröllop - från frieri till morgongåva, där hon ännu mer ingående beskriver bl.a. klädkodsproblemet, ska man undvika påhittade klädkoder som Sommarsnygg, då den för en del innebär rena jeans och för andra kostym, på så vis hjälper den ingen. Men hon medger att en klädkod inte är ett måste att följa, knappast blir man utslängd om man har en ljusgrön kostym istället för en marinblå, eller om man har tröja och chinos, men det anses ohövligt mot både gäster och värdfolk. Som om man totalt nonchalerar deras ansträngningar att skapa en fin fest.

Koden smoking betyder att män klär sig i just smoking, uniform eller folkdräkt. Damer har festfina kjolar eller klänningar som når till knät, vaden eller golvet, med ärm eller utan. De bär aldrig handskar, däremot har de små fina väskor utan axelrem.

Jaha, och vem äger en smoking? Knappast någon. Det skulle ju verkligen inte vara hållbart att tvinga alla manliga gäster att köpa eller hyra en smoking för en kväll. Fracker däremot, äger både min man och många av hans studiekompisar, av vilka en del var bjudna till vårt bröllop. Men inte gemene man. Frack var heller inget alternativ då min brudklänning prompt skulle vara knälång. Och min blivande man ville inte bära frack eftersom han burit frack på mången studiefest och förknippar klädseln med dylika tillställningar.

Högtidsdräkt kallas koden och innebär svart frack med vit väst för herrar och lång festklänning av festligaste slag för damer, alternativt folkdräkt eller uniform. Klänningen kan vara axelbar eller mer täckande, man kan bära långa handskar om man behagar och utpräglat snofsiga skor av siden, guld- eller silverskinn, och en minimal finväska.

Nästa alternativ var mörk kostym. Det betyder mörkblå, mörkgrå eller svart kostym för männen. Möjligen i diskret mönstrat tyg. Ljus skjorta och en mild sidenslips, men inte vit eller svart. Damer bär knä- eller vadlånga klänningar som inte får vara axelbara. Materialen ska vara aftonbetonade. (Typ sammet?) Nja, det hade kanske varit mest passande för oss, men mörk kostym? Tänk om det är jättevarmt då?

Det sista alternativet är kavaj. Karlar har då mörk eller ljus kostym, inte udda byxor och kavaj. Kvinnorna bär knälånga klänningar med täckta axlar, finare än till vardags och gärna urringade (!).

Högtidsdräkt är alltså det finaste, därefter kommer smoking, sedan mörk kostym och minst festligt är kavaj. Kavaj ville jag absolut inte skriva eftersom få människor känner till vad koden kavaj innebär och tolkar den som kavaj och jeans. Efter att ha läst alla koder och etiketter om damer hit o herrar dit började jag dessutom tycka att det var absurt orättvist. Bevisligen skulle det bland våra gäster finnas damer som aldrig någonsin bär kjol eller klänning, och inte ska de tvingas till det mot sin vilja och smak!

"Jag vill att våra gäster ska ha stiliga västar eller ljusa, mörka och färgade kostymer med roliga flugor och knalliga slipsar och fina knälånga fluffiga klänningar med tyllunderkjolar eller romantiska volangklänningar om man vill eller kortkorta smala fodral eller byxdresser!" sa jag till min man. Sammanfatta det i en av standardkoderna. Det var då det slog mig. En bild säger mer än tusen ord.

 

 

Här ser ni klädkoden som printades på vår bröllopsinbjudan. Den väckte säkert en del funderingar, men det vi ville var ju att alla skulle anstränga sig att vara finklädda, men inte behöva köpa nåt nytt som de  sen inte skulle ha nytta av. Det fungerade fint, alla gäster var supersnygga och klädda precis efter sin egen stil. Den mest (ibland skämtsamt) ställda  frågan var "Måste man alltså ha rosa eller mintgröna skor?" Nej, men man måste vara beredd att gå barfota genom vatten och i sand. 

 

 

Källor:  "Bröllopsboken" (Ribbing, M. 2009), "Ja! Allt om bröllop - från frieri till morgongåva" (Ribbing, M. 2004).

Publicerad 05.06.2013 kl. 14:18

70-talet: barfotabrudar, naturbarn och hippieprinsessor

Sjuttiotalet får oss osökt att tänka på flower power och den ekologiska vågen. Men det var ett decennium för individualister, och därför finns det ingen riktigt typisk sjuttiotalsbrudklänning, utan...

Sjuttiotalet får oss osökt att tänka på flower power och den ekologiska vågen. Men det var ett decennium för individualister, och därför finns det ingen riktigt typisk sjuttiotalsbrudklänning, utan många olika, i olika stilar, längder, vidder och snitt. Dels var det den romantiska tillbaka-till-naturen-vågen med vilda blommor, mjuka linjer och romantik. Dels var det skulpturalt skräddade fodral och långa, slanka plagg i A-linje. Dels var det etniska influenser, folklore och handarbete, symboler och budskap. Sjuttiotalet influerades av retrostilar från trettio- och fyrtiotalet. I början av decenniet markerades midjan rätt högt, influenserna kom från den viktorianska eran. Det förde också med sig puffiga ballongaktiga ärmar, långa släp och rynkade halsurringningar. Senare blev midjan mer diffus, mot mitten av sjuttiotalet åkte den upp i empirelinje för att mot åttiotalet falla ner på höften. Passformerna kunde vara både lösa och åtsittande. Oftast bar brudarna hellånga maxiklänningar, men en del miniklänningar hängde envist kvar från sextiotalet. En så kallad överklänning var populär, ofta var den skuren i vattenfallsskärning framtill, som bars utanpå en längre klänning eller kjol. Men sjuttiotalet rymde också mer fantasifulla skapelser med stickade material, draperad jersey och fjädrar eller satinboxershorts.

Ärmar var vanligt, man föredrog långa ärmar som var smala upptill och blev vidare neråt. De kunde vara av trumpetmodell eller så kallade gigotärmar med en massor av rynkad vidd nertill som togs ihop vid handleden med en knäppt manschett. I samband med discoeran dök också den vingliknande fladdermusärmen upp, även om discomodet i övrigt gjorde väldigt lite avtryck i brudmodet. Pastellögonskuggor, galanagellack och platåskor nådde fram till brudarna, men det var ungefär allt. Punken påverkade brudmodet i ytterst liten skala och då främst på catwalken, tack vare bl.a. Vivienne Westwood förstås.

Man inspirerades som alltid av prinsessbröllop. Prinsessan Anne gifte sig 1973 med Kapten Mark Phillips. På deras officiella förlovningsfoto bar hon en superromantisk spetsdröm, för att senare vid själva vigseln bära en strikt långärmad och höghalsad rustningslik klänning, två helt olika stilar som både är typiska för sjuttiotalsdesign. Caroline av Monaco gifte sig 1978, hennes klänning var en romantisk löst sittande chiffongskapelse skuren i midjan. Klänningen hade långa vida ärmar och fåll med uddkant. Andra stora förebilder för sjuttiotalsbrudar var skådespelaren Farrah Fawcett som 1973 gifte sig i bredbrättad hatt och långärmad klänning med breda smockrynkade partier både i midjan och vid halsen. Det fanns också andra stora ikoner för sjuttiotalsbrudarna; Bianca Jagger, Catherine Deneuve, Iman och Lauren Hutton.

Material som kan nämnas är tyllspets, sidensatin, organza och chiffong, tunna och flödande material. Lågprisalternativ fanns i form av nylon och jersey. Färgerna var vitaste vitt, kräm och nude. Bland detaljerna finns pyttesmå knappar, feminina detaljerade tyger, lagda veck över bröstet, smockrynkor, spetsrynkor, texturerade band, tredimensionella broderier och blommor.

Make upen var naturlig med mjukt skimmer på ögon och kinder, naglarna var olackade och ögonbrynen smala. Håret fick gärna vara långt och hänga fritt. I början av decenniet var lockarna naturliga för att senare bli mer konstlade och organiserade. Håret pryddes med blommor eller mjuka diadem, men också virkade eller knypplade brudkronor. Buketterna var enkla, och beroende på klänningens stil bar man antingen grovklackade pumps, dramatiska platåer eller så var man helt enkelt barfota.

Källor:  "Vintage Weddings, one hundred years of bridal fashion and style" (Fogg, M. 2011), "A Century of Fashion, the changing image of women" (Mulvey K. 2007), brollopsmagasinet.se, brudklanningar.nu, brollopsguiden.se, nygifta.se, ehow.com

Bildkällor hittas på http://pinterest.com/inesjka/white-trash/
Publicerad 04.06.2013 kl. 22:12

Hurra hurra hurra!

Idag var en fantastisk dag att gå till postlådan, för där väntade ett brev från Suomen Tietokirjailijat ry / Finlands Facklitterära Författare rf...

Idag var en fantastisk dag att gå till postlådan, för där väntade ett brev från Suomen Tietokirjailijat ry / Finlands Facklitterära Författare rf. De ville stöda den avslutande delen av projektet White Trash, som jag hållit hemlig till nu: den slutliga slutprodukten av projektet, efter forskning, design, tillverkning, kollektionens release, visningar, mässor, utställningar är - en bok! (Vilket ni säkert räknat ut redan i inledningen.) Oj vad kul, hurra! (Jag använder på tok för många utropstecken för min livstid, men jag är så glad och tacksam...)

Ur projektplanen för boken White Trash: något gammalt, något nytt...

"Processen från idé till färdiga art wear-klänningar dokumenteras noggrant, slutprodukten är nämligen en facklitterrär bok som behandlar förvandlingen från skräp till konstverk. Boken erbjuder därtill en vandring i brudmodet under 1900-talet, globalt såväl som lokalt, och ger ekologiska tips och idéer om hur man själv kan göra sitt bröllop grönare genom bl.a. återvinning. Boken ställs upp enligt decennierna, där varje huvudkapitel inkluderar den aktuella White Trash-klänningens förvandling, ekologiska tips, fakta, intervjuer, gör-det-själv osv."

Skål!

Publicerad 03.06.2013 kl. 10:55

Vigselringar och ekologiska smycken

Enligt Katharina Brunat som skrivit boken Ja - er guide till ett etiskt och ekologiskt bröllop, är det där med vigselringar...

Enligt Katharina Brunat som skrivit boken Ja - er guide till ett etiskt och  ekologiskt bröllop, är det där med vigselringar inte alltid så enkelt när man vill välja en grön väg. I smyckesindustrin gömmer sig mycket hemskheter, både giftiga ämnen, förorenat vatten, barnarbete och terrorism. Inget vidare kan man tycka. Blodsdiamanter har vi alla hört om - illegalt utvunna ädelstenar vars vinst finansierar krig och terrorism - nej tack! Det är nog inget man vill bära på fingret som ett bevis på sin eviga kärlek. Men småningom har det börjat dyka upp ekologiska alternativ, berättar Brunat; syntetiska diamanter är något kändisarna gett extra lyster genom att bära dem på röda mattan. Vill man ha enklare guld- och silverringar slipper man fundera på blodsdiamanter, men även här finns orenheter i branschen. Det är snarast restprodukterna och mängden avfall som är problemet, men det finns certifieringsprogram som ska garantera ett grönare guld. Krav ställs på hållbar utveckling och god affärssed. Men det kan vara knepigt att få tag på det här ekologiska guldet, tack och lov finns det ännu fler alternativ. 

Något gammalt - varför inte en ärvd vigselring? Har man riktigt tur hittar man i släktens gömmor ärvda smycken som passar både ens stil och storlek. Annars går det förstås att låta en guldsmed gjuta om gamla guldsmycken till nya. 

White Trash:s femtiotalsinspirerade ekobrud bär mormors gamla vigselring. Den är tunn och enkel, men den bär en livshistoria och symboliserar ett vackert arv. I örsnibbarna hänger lånade guldörhängen som en gång varit morfars mors, och halsen pryds av mormors vackra enkla halsband. Titta först bakåt innan ni köper nytt. De allra finaste smyckena kanske redan finns i släktens ägo? Eller så finns de i kvarterets second hand- och antikbutiker? 

Själv bar jag farmors pärlhalsband på vårt bröllop. Aidot muovihelmet sa de på guldsmedsaffären där jag bad dem korta av det. Äkta plastpärlor. Men det spelar ingen roll, halsbandet var precis ett sådant som jag ville ha, det var min bortgångna farmors och för mig var det därför mycket mera värt än några riktiga pärlor. 

Klänning: White Trash 50's / Foto: Ina Nordberg / Hår & make up: Tanja Cederblom / Modeller: Erica Holm och Casimir Kjellman. / De ekologiska make up-produkterna kommer från Ekosoppi. Kostym och fluga kommer från Brothers i Vasa.

Publicerad 30.05.2013 kl. 13:50

Smygtitt på den första bruden

Såhär enastående vacker var vår första White Trash-modell Erica på fotosessionen igår...

Såhär enastående vacker var vår första White Trash-modell Erica på fotosessionen igår...

Klänning: White Trash 50's / Foto: Ina Nordberg / Make up & hår: Tanja Cederblom / Modell: Erica Holm / Vasa 2013

Make upen är ekologisk och kommer från Ekosoppi.  Flow Meikkipuuteri HoneyBenecos Natural Powder Blush, Lavera Beautiful Natural Eyeshadow Lily White No. 1,  Sante Eyebrow Pencil Blonde No. 1, Benecos Natural Duo EyeshadowSante Liquid Eyeliner No. 03Sante Mascara Endless Lashes No. 03, Benecos Natural Lipliner,  Sante Lipstick Natural Pink No. 03

Publicerad 29.05.2013 kl. 11:12

Designtänk och fotoplanering

Imorgon, tisdag, ska den första White Trash-klänningen fotograferas. Jag kommer själv att agera fotograf, eftersom jag har en klar vision av vad jag vill ha...

Imorgon, tisdag, ska den första White Trash-klänningen fotograferas. Jag kommer själv att agera fotograf, eftersom jag har en klar vision av vad jag vill ha för bilder denhär gången. Estenomen Tanja Cederblom sköter make up och hår, det blir klassisk femtiotalsstil vad gäller make upen, med en modern touch i de utsökta ekologiska motivögonfransarna från Paperself (köp dina egna på Swedish Beauty Factory), bara de hinner komma med posten vill säga…! Ännu idag ekade postlådan tom, men de borde vara här imorgon, helt säkert är de det. Frisyren blir en kombination av femtiotalslockar och modern romantik, ni ska få se, det blir delikat! Brudmodellen heter Erica, och som manlig statist för brudgummen kommer Casimir att ståta iklädd en läcker kostym från Brothers i Vasa.

Accessoarerna är härliga rosa open toe-skor, second hand föstås, små nätta shorties-handskar i spets, en ekologisk bukett gjord av gamla spetsar, linne och snirkliga guldknappar, ett strumpeband av gamla restspetsar och -band, och kyrkans vackra krona. Femtiotalsbrudarna hade ofta fluffiga korta slöjor, men vår moderna White Trash-brud kommer att bära kronan direkt på håret, utan slöja.

Det finns många ekologiska alternativ när det kommer till smycken. Denhär gången använder vi ärvt guld. Mormors gamla vigselring och guldhalsband, en ännu äldre förmoders guldörhängen och farmors vackra guldarmband. Tänk på att man kan låta göra om gamla ärvda smycken till nya om de inte passar ens smak i form och storlek. Men visst är det också underbart att kunna ärva mormors ring sådan som den är, som hon har burit den hela sitt liv som fru.

Och klänningen då? Ja, den är nästan klar. :) En stödring fattas ännu i underkjolen, sen är vi good to go! Inspirationen var ju, som vi alla vet, denna gång femtiotalet. Utgångspunkten materialmässigt var den skira lilla spetsunderklänningen som jag ramlade över på en loppisrunda. Jag fastnade direkt för halshålets enkla form och söta spetskant och beslöt att behålla den sådan den var. Men, underklänningen var genomskinlig och måste därför fodras för att fungera som överdel i en brudklänning. Eftersom femtiotalet var en tid för smala midjor och toppiga bröst valde jag att fodra med en korsett med stålskenor. Materialet till korsetten blev avlagda linne- och bomullslakan som stabilt stödmaterial, yttertyget kommer från en damskjorta och fodret från en småblommig klänning. Jag tillåter max 5% nytt material i de ekologiska brudklänningarna, dit räknas bl.a. metallskenor och tråd. Sweatheart-skärningen uppstod på femtiotalet, dvs. en lätt böjd tvärgående linje som följer bystens form. Den formen använde jag till korsettens skärning, spetsen från underklänningen kommer således delvis mot bar hud, något som också var populärt på femtiotalet men då var ofta hela dekolletaget täckt med spets.  

Eftersom underklänning var vitaste vit blev det en utmaning att försöka hitta lika vitt material till resten av brudklänningen. Typiska femtiotalsmaterial är spetsar, satintyger, nylon, organza, tyll och chiffong. Jag valde spets som huvudmaterial, och utökade således materialhögen med den ena spetsgardinen efter den andra, bara de allra vitaste förstås. Även en mönstrad georgettegardin och en smårutig tunn sommargardin slank med. Alla dessa spetsgardiner klippte jag sedan till cirklar med en diameter på ca 25 cm. En grov tyllgardin blev kjolens grundform, drygt halvklockad och längre baktill, och på den sydde jag sedan rad efter rad av dubbelvika spetscirklar som till viss del överlappade varann. Allt detta enligt ett grafiskt mönster med cirklar som överlappar varandra som jag snappade upp från en femtiotalstapet i en inredningstidning.

Körsbär är ju onekligen ett femtiotalsmotiv, och körsbärsträd i blom är en av vårens säsongvaror, därför valde jag som fotomiljö ett körsbärsträd och ville också i klänningen inkludera körsbärsblom på något vis. Det blev i form av ett bälte, där körsbärskvistar avbildas jämte tredimensionella blommor klippta ur en gammal spets. Bältets form är densamma som på Grace Kellys klassiska femtiotalsbrudklänning.

Publicerad 27.05.2013 kl. 21:55

Små handskar á la 50-tal

En av de mest tidstypiska accessoarerna från femtiotalet är de små handskarna; shorties. Imorgon stundar...

En av de mest tidstypiska accessoarerna från femtiotalet är de små handskarna; shorties. Imorgon stundar den första fotograferingen, femtiotalsbruden. På loppis hittade jag ett par småsorgliga handskar, troligen härstammande från åttiotalet. En förkortning och en liten volang senare är de just så små, korta och lekfullt romantiska som passar till stilen vi kör. 

Småsorgliga loppishandskar, före omvandlingen. 

Efter: superkorta shorties-handskar till morgondagens fotosession.

Publicerad 27.05.2013 kl. 16:50

Grejen med ekologisk mineral-make up

Våra make up-sponsorer Ekosoppi har inför den första fotograferingen bland annat förärat oss med Flows make up-puder. Min erfarenhet av ekologisk make up är inte den största, därför tog jag reda på lite fakta...

Våra make up-sponsorer Ekosoppi har inför den första fotograferingen bland annat förärat oss med Flows make up-puder. Min erfarenhet av ekologisk make up är inte den största, därför tog jag reda på lite fakta.

Make up-pudret från Flow är ett ekologiskt 100%-igt mineralpuder. I stora drag betyder det att det är gjort av krossade stenar med olika mineralinnehåll. I Flows puder ingår inget onödigt tjafs, talk eller substanser som kan ge hudirritation. Det innehåller bara fyra ämnen; mica, zinkoxid, titandioxid, och järnoxid. Och vad är det då? Mica är en glimmermineral; en vattenhaltig silikatmineral som utvunnits ur bergarterna granit, glimmerskiffer och gnejs. Mica finns i olika färger och grader av glans. Det suddar ut ojämnheter och ger huden lyster eftersom det reflekterar ljus. Titandioxid och zinkoxid är mikropigment som gör att pudret fäster bra, men molekylerna är så stora att de inte tränger in i huden och täpper till porerna. Båda ämnen är täckande och reflekterar ljus. Titandioxid skyddar mot skadlig UV-strålning och zinkoxid ger konsistens åt pudret. Järnoxid ger själva färgen åt pudret. Den förekommer i färgerna gult, rött, brunt och svart. Färgen Honey som vi valt åt modellen Erica innehåller tre olikfärgade järnoxider.

Flows puder är inte djurtestat och innehåller inte vismutoxidklorid, som en del mineralpuder gör. Vismutoxidklorid är också ett färgpigment, ett metalliskt grundämne som är en biprodukt vid bly- och kopparframställning. Det liknar kemiskt sett arsenik och kan orsaka hudirritation i form av rodnader och klåda och bör därför undvikas. Pudret innehåller inte heller några oljor, konserveringsmedel eller dofter som kan irritera känslig hy. Flow tillverkas i Hyvinge i Finland och är Ecocert-sertifierat för att säkerställa hög kvalitet. Mineral-make up har ingen läkande effekt på acne eller rodnader, men vid regelbunden användning kan de vårdande och balanserande mineralerna minimera porernas synlighet.

Källor: www.flowkosmetiikka.fi, Eriksson K: "Mineralsmink - inte alltid naturligt" (ur Året Runt nr. 19 2012, s.88), www.yourmake.se
Publicerad 26.05.2013 kl. 20:45

Österbottniska 50-talsbrudar

Det är intressant att jämföra den ”allmängällande” brudmodehistorian med hur man på den Österbottniska landsbygden klätt sig på den stora dagen. Och det är speciellt roligt att märka att...

Det är intressant att jämföra den ”allmängällande” brudmodehistorian med hur man på den Österbottniska landsbygden klätt sig på den stora dagen. Och det är speciellt roligt att märka att det stämmer överens! Här i lilla Österbotten har man haft många riktigt bedårande vackra typiska femtiotalsklänningar!

Vid närmare granskning av brudfotografierna från femtiotalet i Österbottens Traditionsarkiv kan man notera att många brudar valt långa klänningar, även om decenniets ultimata klänningslängd enligt Dior var 24 cm ovanför fotknölen. Men visst finns det många kortare brudklänningar också. Både vita och färgade.

Kronor förekommer frekvent, både i kombination med slöja och utan. Slöjorna varierar i längd och fluffighet, men är nästan alltid kantade med söta spetsar. Vissa brudar har blommor i kombination med slöjan, vid tinningen eller vid bägge tinningarna. Någon har glorialiknande volanger uppe på huvudet och någon är utan huvudbonad. Man har alltså på femtiotalet haft många alternativ att välja mellan som brud i Österbotten. Men hatten, den har tydligen inte nått fram. Inte ens de enstaka brudarna som gift sig i dräkt har valt att bära hatt. Men å andra sidan har väl hatten alltid setts som lite överklass…

Materialen är främst spets och släta och mönstrade satintyger. Ofta har kjolarna tunnare tyger ovanpå tjockare, spets eller slät chiffong. Bland detaljerna i klänningarna hittar jag nätta små runda kragar, kantiga kragar och kragar med kinesisk stil. Stora höga Elvis-inspirerade kragar och svepta runda kragar med prydliga knappar. Klänningarna utan kragar har enkla höga ringningar, djupa V-ringningar eller djupa U-formade ringningar där dekolletaget prydligt täckts med skir spets. Ofta har de klänningarna också små holkärmar eller halvlånga ärmar i spets. En del hellånga klänningar har hellånga ärmar i satin. En del brudar vågar bära ärmlöst.

Överklädda små knappar är vanligt och enstaka bälten syns till. Några brudar har framhävt en riktigt toppig byst och nästan alla klänningar är skurna i de getingsmala midjorna. Övriga accessoarer som verkar populära är små korta handskar med volanger och pärlhalsband, både långa och korta. Några brudbuketter är enorma och täcker nästan halva bruden, andra är små och runda, någon bär istället för bukett en liten blomma på bröstet och enstaka brudar har helt lämnat bort blommorna.

Överlag stämmer det mycket väl överens med vad jag forskat om brudmodet i världen, Europa och även Amerika. Tänka sig, att man i lilla Österbotten hade en så god koll och en så god smak!

Publicerad 25.05.2013 kl. 15:46

Sponsring av make up från Ekosoppi

I centrala Vasa ligger Ekosoppi som har ett stort urval av ekologiska produkter. Till sortimentet hör...

I centrala Vasa ligger Ekosoppi som har ett stort urval av ekologiska produkter. Till sortimentet hör livsmedel, hygienartiklar, yogatillbehör, eteriska oljor och rökelser, ylleprodukter, make up och råvaror till hemkosmetik. Make up-avdelningen var av störst intresse för projektet White Trash - och tänka sig, Ekosoppi ville sponsra make up och hårspray till alla våra fotograferingar, hurra!

Vi var precis och hämta det första make up-paketet som ska användas för femtiotalsfotograferingen. Märkena är Sante, Benecos, Lavera och inhemska Flow. Det ska verkligen bli intressant att testa de ekologiska make up-produkterna på brudarna, hoppas vi hittar många favoriter!

Ekosoppi finns på Vasaesplanaden 20 eller online här.

Publicerad 25.05.2013 kl. 12:46

Bukett nummer ett

Lite gamla urklippta spetsblommor, floristtejp, metalltråd, guldfärgade snirkelknappar, små...

Lite gamla urklippta spetsblommor, floristtejp, metalltråd, guldfärgade snirkelknappar, små pärlor, en färgad linneduk och tusch. Där är materialet till femtiotalsbrudens näpna lilla brudbukett. Ekologisk och annorlunda, och den håller för evigt. 

Publicerad 24.05.2013 kl. 15:43

Något lånat

Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått - och en silverpeng i skon... Så lyder den vidskepliga brudens mantra...

Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått - och en silverpeng i skon... Så lyder den vidskepliga brudens mantra. Något gammalt symboliseras det invanda, något nytt det nya äktenskapet man har framför sig. Något lånat ska helst komma från en lyckligt gift kvinna - man lånar "lyckan" i hopp om att få samma lycka själv. Något blått står för renheten och kärleken. Och silverpengen, den lämnar man ofta bort i svenska översättningen av ramsan, men i original heter det "...and a sixpence in her shoe.". Den ska förstås båda om framtida rikedomar. På vårt eget bröllop blev det något gammalt, något nytt, något lånat, något blått och något glömt! Det var silverpengen det, specialbeställd och blank låg den i en korg bakom scenen under hela bröllopsfesten och inte alls i min obekväma sko. Men viktigare är det väl ändå med lycka än med rikedom?

I projektet White Trash är det gamla uppenbart. Det är förstås allt gammalt material som återanvänds i brudklänningarna. Det nya, det är designen och pånyttfödelsen. Det blåa smygs in i fodret, en rosett, en tråd eller en blomma. Och det lånade, det varierar. Det kan till exempel vara en sirlig brudkrona.

Inför vår första fotografering, femtiotalsklänningen som ska porträtteras framför blommande körsbärsträd, kommer det lånade från kyrkan. Vasa Svenska Församling lånar ut sin otroligt vackra sirliga brudkrona åt oss. Många femtiotalsbrudar prydde sig med små näpna silver- eller förgyllda kronor. Ofta i kombination med en fluffig kort slöja. På flera av fotografierna i Österbottens Traditionsarkivs samlingar bongade jag just denhär kronan på nyvigda brudar från 40-, 50- och 60-talet. Den roliga lilla maskinskrivna lappen förvaras jämte kronan på Pastorskansliet i Vasa. Och kronan lånas såklart ut åt riktiga brudar också. Kontaktuppgifter finns här

Publicerad 23.05.2013 kl. 11:34

Ekologiska lösögonfransar

"Finns det några ekologiska lösögonfransar?" frågade jag estenomen Tanja Cederblom som kommer att sminka...

"Finns det några ekologiska lösögonfransar?"

frågade jag estenomen Tanja Cederblom som kommer att sminka den första White Trash-modellen, Erica, i femtiotalsstil. "Ingen aning, kanske det är en sån produkt som inte riktigt slagit igenom i ekologisk version ännu..." sa hon, "...men googla det!" Sagt och gjort. Ekologiska lösögonfransar existerar, och inte vilka tråkiga alldagliga som helst utan världens finaste schablonfransar! På Swedish Beauty Factory kan man hitta fransarna som är av märket Paperself. Fransarna är gjorda av miljövänligt FSC-märkt papper, och är såklart inte några engångsprodukter. De är dessutom längre än vanliga fransar så man själv kan klippa till dem och forma enligt behag och behov. Har ni sett nåt vackrare?! De kommer att passa superbra till en i övrigt klassisk brudmakeup i femtiotalstil - som en modern ekologisk tvist! Fransarna finns i många olika mönster. Tanjas och mina favoriter blev Small Peacock och Deer & Butterfly. De tredje fransarna på bilden heter Peach Blossoms

Bilderna kommer från Swedish Beauty Factory, som förutom lösögonfransarna också saluför många andra ekologiska skönhetsprodukter. 

Publicerad 22.05.2013 kl. 09:02

Ska återvinningen få synas?

Att jobba i återvunnet material är en utmaning. Man begränsar sig, kan tyckas, för man ju vet aldrig...

Att jobba i återvunnet material är en utmaning. Man begränsar sig, kan tyckas, för man ju vet aldrig hurudant material man kommer över, hur fort man hittar det man behöver, eller om man hittar exakt vad man tänkt sig. Men man utmanar sig själv också, för såklart ska "problemet" betraktas ur positiv synvinkel. Man utmanas tänka till designmässigt. Återvunnet material skiljer sig mycket från metervara. När man köper nytt material och behöver 6 meter tyg till en brudklänning, så köper man 6 meter tyg. Men nästan aldrig hittar man så stora tyger när man jobbar med andrahandsmaterial. Någon salongsgardin kan vara riktigt stor, utan sömmar till och med om man har tur, men ofta är det den klassiska 1,5x2,2 metersgardinen som är det största enskilda materialstycket man kommer att hitta. 

Därför blir man tvungen att göra ett val. Ska det i den slutliga klänningen synas att den är gjord av återvunnet material eller inte? Om man till exempel använder jeans eller skjortor eller slipsar kan det vara roligt att låta specifika plaggdetaljer vara synliga i den nya kreationen. Det skapar en aha-känsla hos den som ser klänningen, "Nämen titta! Den är ju gjord av gamla skjortärmar!" Men å andra sidan, smyger man in materialet anonymt i klänningen så kan aha-känslan bli desto större när betraktarna inser att den inte är "ny". Valet är knepigt, och säkert får jag göra ett val för varje enskild White Trash-klänning. I vissa fall kan det vara roligt att det ursprungsmaterialet syns, i andra kan man låta det vara mer diskret. 

Den rosa klänningen Pony är gjord av herrskjortor och härstammar från projektet Recover (2011). Manschetterna har lämnats i originalskick som en rolig detalj. 

En av mina egna brudklänningar (jag gifte mig bara en gång, men i två dagar, bärandes två klänningar) är gjord av spetsgardiner och spetsdukar. Men designen avslöjar inte att materialet är återvunnet. Just denhär brudklänningen, min "fredagsklänning" är ekologisk på flera än ett vis. Dels är materialet återvunnet, dels är spetsskalet löstagbart och den mintgröna inre klänningen kan användas separat som cocktailklänning. 

 

PONY

Design: Ina Nordberg / Recover 2011. Foto: Anna Franck. Hår & make up: Sabina Segerström. Modeller: Nina Gullans, Fredrik Hällis, Simon Grundvall, Mika Mård.

FRIDAY AFTERNOON

Design: Ina Nordberg 2012. Foto: Ina Nordberg. Hår: Salon Henna. Make up: Dorotea's Beauty. Modell: Nina Snellman

Publicerad 21.05.2013 kl. 11:14

 

White Trash är ett pågående designprojekt inom ekologiskt brudmode. Slutprodukten är en kollektion brudklänningar tillverkade av återvunnet material, som ska stå klar våren 2014. Inspirationen kommer från brudmodets förändring från 1900-tal till 1980-tal. Bakom projektet och kollektionen står Ina Nordberg. Här kan man läsa om hur projektet framskrider, från planering till färdig kollektion, men också om annat som tangerar ekologiska bröllop, brudmode och sådant som hör bröllop till. Vill du delta i projektet på ett eller annat sätt? Tveka inte att ta kontakt! Rent geografiskt sett äger projektet rum i Österbotten.

Ina Nordberg - formgivare & klädsömmare

+358503814828, ina.nordberg13@gmail.com, www.deformedbyina.com

Projektet finansieras bl.a. av Konstsamfundet, Svensk-Österbottniska Samfundet, Centralkommissionen för Konst/Österbotten och Eugéne, Elisabeth och Birgit Nygréns Stiftelse.