Bloggposter

Klädkoder på bröllop - ett måste?

När man ska börja med inbjudningskorten till bröllopet kommer alltid frågan upp: ska vi ha någon klädkod? Är det nödvändigt? Svaret är JA. Om man inte vill förvirra sina gäster totalt och...

När man ska börja med inbjudningskorten till bröllopet kommer alltid frågan upp: ska vi ha någon klädkod? Är det nödvändigt? Svaret är JA. Om man inte vill förvirra sina gäster totalt och få dem att grubbla och undra och diskutera med varandra om hur tusan de ska klä sig bör man ge en riktlinje. Det finns många etikettböcker som hävdar det samma. Ge gästerna tydliga direktiv angående nivån på klädsel, och använd korrekta termer, för att inte skapa ytterligare förvirring. Hmm… Det här bör benas ut.

Inför vårt eget bröllop köpte jag Bröllopsboken av Magdalena Ribbing. Den är liten och nätt men med ett späckat innehåll. När det är dags att börja planera känns det tryggt att ha en så kallad regelbok att falla tillbaka på. Likväl finns det inga stenhårda regler, men etikettregler, seder och bruk kan vara bra att känna till. Sen avgör man själv hur man anpassar dem till sin egen bröllopsfest, sitt tema och sin personlighet. Bröllopsboken inleds med kapitel om planering och ekonomi, för att gå vidare till inbjudningar och klädsel, göra en djupdykning i olika typers vigslar (borgerlig, kyrklig, samkönad), och avslutas med diskussion om bröllopsfesten, presenter och tack. I slutet finns ett Värt att veta-kapitel med skrock, missförstånd och utmärkta tips av olika slag.

När jag köpte boken märkte jag genast att den kommer att bli ett välbehövligt stöd under planeringsprocessen. Jag lusläste valda stycken, om planering, klädsel och ritualer, och tänkte använda boken parallellt med att planeringen framskred, för att kontrollera att absolut inget glömdes bort. Boken inhandlades i februari, i juni flyttade vi och i augusti stundade bröllopet. I flytten försvann boken och efter det fick vi planera på känsla och talang. I efterhand ställer jag samma fråga som det aggressiva fyllot jag gick förbi härom veckan skrek efter mig: "Onks kaikki oikeesti luettava, hä!?" Är det verkligen nödvändigt att läsa precis allting? (Jag studerade noggrant en prislista vid tillfället.)

"Vad ska vi skriva för klädkod?" frågade jag min då blivande man, "det står här att man måste ha en klädkod". "Ingen aning", sa han, "jag vill ha smoking". Enligt etiketten ska bruden vara mest spektakulär medan brudgummen ska klä sig på samma nivå som gästerna. Han ska alltså inte matcha brudens prålighet.

En gång var vi på ett bröllop där koden var Come as you are. Det var ett borgerligt utomhusbröllop i en grönskande dunge. Brudens långklänning var av grön indisk bomull och brudgummen bar oblekta knälånga byxor i linne och en tillhörande lös långärmad överdel. Bland gästerna fanns det kostymer, mörka som ljusa, långklänningar, jeans och t-shirts med hårdrocksmotiv, shorts, fluffiga underkjolar och allt däremellan. Det var en utmärkt klädkod. Men enligt Ribbing, som också skrivit boken Ja! Allt om bröllop - från frieri till morgongåva, där hon ännu mer ingående beskriver bl.a. klädkodsproblemet, ska man undvika påhittade klädkoder som Sommarsnygg, då den för en del innebär rena jeans och för andra kostym, på så vis hjälper den ingen. Men hon medger att en klädkod inte är ett måste att följa, knappast blir man utslängd om man har en ljusgrön kostym istället för en marinblå, eller om man har tröja och chinos, men det anses ohövligt mot både gäster och värdfolk. Som om man totalt nonchalerar deras ansträngningar att skapa en fin fest.

Koden smoking betyder att män klär sig i just smoking, uniform eller folkdräkt. Damer har festfina kjolar eller klänningar som når till knät, vaden eller golvet, med ärm eller utan. De bär aldrig handskar, däremot har de små fina väskor utan axelrem.

Jaha, och vem äger en smoking? Knappast någon. Det skulle ju verkligen inte vara hållbart att tvinga alla manliga gäster att köpa eller hyra en smoking för en kväll. Fracker däremot, äger både min man och många av hans studiekompisar, av vilka en del var bjudna till vårt bröllop. Men inte gemene man. Frack var heller inget alternativ då min brudklänning prompt skulle vara knälång. Och min blivande man ville inte bära frack eftersom han burit frack på mången studiefest och förknippar klädseln med dylika tillställningar.

Högtidsdräkt kallas koden och innebär svart frack med vit väst för herrar och lång festklänning av festligaste slag för damer, alternativt folkdräkt eller uniform. Klänningen kan vara axelbar eller mer täckande, man kan bära långa handskar om man behagar och utpräglat snofsiga skor av siden, guld- eller silverskinn, och en minimal finväska.

Nästa alternativ var mörk kostym. Det betyder mörkblå, mörkgrå eller svart kostym för männen. Möjligen i diskret mönstrat tyg. Ljus skjorta och en mild sidenslips, men inte vit eller svart. Damer bär knä- eller vadlånga klänningar som inte får vara axelbara. Materialen ska vara aftonbetonade. (Typ sammet?) Nja, det hade kanske varit mest passande för oss, men mörk kostym? Tänk om det är jättevarmt då?

Det sista alternativet är kavaj. Karlar har då mörk eller ljus kostym, inte udda byxor och kavaj. Kvinnorna bär knälånga klänningar med täckta axlar, finare än till vardags och gärna urringade (!).

Högtidsdräkt är alltså det finaste, därefter kommer smoking, sedan mörk kostym och minst festligt är kavaj. Kavaj ville jag absolut inte skriva eftersom få människor känner till vad koden kavaj innebär och tolkar den som kavaj och jeans. Efter att ha läst alla koder och etiketter om damer hit o herrar dit började jag dessutom tycka att det var absurt orättvist. Bevisligen skulle det bland våra gäster finnas damer som aldrig någonsin bär kjol eller klänning, och inte ska de tvingas till det mot sin vilja och smak!

"Jag vill att våra gäster ska ha stiliga västar eller ljusa, mörka och färgade kostymer med roliga flugor och knalliga slipsar och fina knälånga fluffiga klänningar med tyllunderkjolar eller romantiska volangklänningar om man vill eller kortkorta smala fodral eller byxdresser!" sa jag till min man. Sammanfatta det i en av standardkoderna. Det var då det slog mig. En bild säger mer än tusen ord.

 

 

Här ser ni klädkoden som printades på vår bröllopsinbjudan. Den väckte säkert en del funderingar, men det vi ville var ju att alla skulle anstränga sig att vara finklädda, men inte behöva köpa nåt nytt som de  sen inte skulle ha nytta av. Det fungerade fint, alla gäster var supersnygga och klädda precis efter sin egen stil. Den mest (ibland skämtsamt) ställda  frågan var "Måste man alltså ha rosa eller mintgröna skor?" Nej, men man måste vara beredd att gå barfota genom vatten och i sand. 

 

 

Källor:  "Bröllopsboken" (Ribbing, M. 2009), "Ja! Allt om bröllop - från frieri till morgongåva" (Ribbing, M. 2004).

Publicerad 05.06.2013 kl. 14:18

 

White Trash är ett pågående designprojekt inom ekologiskt brudmode. Slutprodukten är en kollektion brudklänningar tillverkade av återvunnet material, som ska stå klar våren 2014. Inspirationen kommer från brudmodets förändring från 1900-tal till 1980-tal. Bakom projektet och kollektionen står Ina Nordberg. Här kan man läsa om hur projektet framskrider, från planering till färdig kollektion, men också om annat som tangerar ekologiska bröllop, brudmode och sådant som hör bröllop till. Vill du delta i projektet på ett eller annat sätt? Tveka inte att ta kontakt! Rent geografiskt sett äger projektet rum i Österbotten.

Ina Nordberg - formgivare & klädsömmare

+358503814828, ina.nordberg13@gmail.com, www.deformedbyina.com

Projektet finansieras bl.a. av Konstsamfundet, Svensk-Österbottniska Samfundet, Centralkommissionen för Konst/Österbotten och Eugéne, Elisabeth och Birgit Nygréns Stiftelse.