Bloggposter

Konstrundan

Publicerad 04.09.2014 kl. 11:00

Vi söker kvinnor att intervjua

I den kommande boken, som är den slutliga slutprodukten av projektet White Trash, ska det ingå intervjuer med finlandssvenska kvinnor som gift sig under 1900-talet. Intervjuerna kommer att handla om deras brudklänningar, varifrån de kom, köptes de eller syddes de? Vad var det för material, vilka accessoarer bar man till? Vem stod för designen? Hade man möljighet att välja och vraka eller var det spartider? Hur såg buketten ut? Hurdan var bröllopet i övrigt, stort, litet, hemma, i kyrkan, i stadshuset?

Vi hoppas kunna hitta kvinnor som vill berätta sin brudklännings historia, som gift sig på 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet. De kvinnor som tycker detta låter intressant ombeds ta kontakt via mail eller via White Trash facebooksida. Skicka gärna med ett bröllopsfotografi!

ina.nordberg13@gmail.com

Publicerad 14.01.2014 kl. 11:58

Gamla brudfoton

Vissa har sina gamla fotografier snyggt insatta i album, daterade och med noteringar om vem de föreställer. Så är det inte...

Vissa har sina gamla fotografier snyggt insatta i album, daterade och med noteringar om vem de föreställer. Så är det inte i min släkt. Mormors fotolåda är förvisso ett gediget forskningsmaterial, men ingen vet vem någon är och allt är huller om buller, fotografier som överspänner en tidsram på 100 år. I sommar hade vi ett möte där vi sakligt försökte reda ut vem som är vem, speciellt brudparen. En del sanningar uppdagades, men långt ifrån alla. Och vet man inte vem bilden föreställer så är det svårare att bonga det exakta årtalet. 

Men, på nätet finns som vanligt guld värda tjänster. På denhär sidan laddade jag upp ett av de oidentifierade fotografierna, och vips fick jag kontakt med ett helt gäng experter. Jag föreställer mig att de sitter i ett skumt upplyst rum och röker diskret. Iklädda flugor och västar muttrar de medan de med kisande blick undersöker fotografierna med lupp. Så är det såklart inte, rök förstör fotografier, men tanken var god.

Fotografiet nedan hade jag själv daterat till 1890-1915, baserat på typen av bild och kläderna. Jag gissade att det var från 1900-talets första årtionde men kunde inte bekräfta det. Men det kunde expertgruppen. Såhär svarade de: "Nimi U.S. Berglund vitannee suomalaiseen Uno Sigismund Berglundiin, joka oleskeli Yhdysvalloissa 1907-08. Kuva olisi siis otettu noina vuosina." Det vill säga: Namnet U.S. Berglund syftar på finländske fotografen Uno Sigismund Berglund, aktiv i USA 1907-1908. Fotografiet är alltså taget under de åren. Toppen, då var det bekräftat. 

Publicerad 27.09.2013 kl. 10:18

Den edvardianska tiden och tiotalet

Informationen om tiotalet är knapp. Ingen verkade ha skrivit ett ord om något som hände mellan den edwardianska tiden...

Informationen om tiotalet är knapp. Ingen verkade ha skrivit ett ord om något som hände mellan den edwardianska tiden (1901-1909) och tjugotalet. Men den som söker, hen letar, och finner ibland oxå ett och annat av värde. Det visade sig att vissa dragit ut på den edvardianska eran till att gälla ända till 1914, andra kallar tiotalet postedvardianskt och några hoppar helt enkelt över det. För det var väl inget speciellt som hände? Jomenvisst, klart att det hände saker, det gick ju ett decennium. Första världskriget (1914-1918) gick av stapeln. Grunden till det glada, slappa tjugotalet lades. Och för första gången på 400 år övervägde man att ta av sig korsetten.

Vid nollnolltalets, den egentliga edwardianska erans, intrång levde många av de viktorianska stildragen kvar. En era avbyter inte en annan direkt vid ett årsskifte, det dröjer länge och det är suddigt. I seklets början var det förstås ännu långsammare än vad det senare kom att vara. Nollnolltalet är intressant, för det är brytningen mellan två världar. I början var det, i stora drag, getingmidjor, och heltäckt kropp, från hakan till fingertopparna till tåspetsarna. Mycket pös och rynkor och volanger, döljande linjer och lager på lager. Senare togs den edvardianska korsetten i bruk, den bildade en S-linje i kroppen med platt mage, hög byst och putig bak. S-formen förstärktes ytterligare av ärmar som var pösiga upptill och snäva från armbågen. När tiotalet närmade sig försvann småningom de mesta frillorna. Korsetterna blev rakare i formen och började acceptera midjan sådan den var, istället för att förvränga den till minimala mått. Överdelarna blev mindre bylsiga, kjolarna blev rakare och man föredrog A-linje framom timglasfigur. Halshålen var fortfarande höga, nästan upp till öronen, men en fot eller ankel kunde anas här och där. Under bägge decennier var det mycket spetsar, speciellt i kragar och decolletage,  Mot slutet av tiotalet blev materialen lättare, mindre krispiga och mer svävande, som de också skulle komma att vara under tjugotalet. 

Okänt brudpar ur mormors fotolåda. Enligt Suomen Valokuvataiteen Museo härstammar fotografiet från 1910-talet.

Källor: "Vintage Weddings, one hundred years of bridal fashion and style" (Fogg, M. 2011), "Bridal Fashion 1900-1950" (York, K. 2102), ehow.com, 

Publicerad 18.09.2013 kl. 09:58

Det knepiga 10-talet och ord på vägen

När historien har skrivits har man av någon anledning hoppat över tiotalet. Beskrivningarna på...

När historien har skrivits har man av någon outgrundlig anledning hoppat över tiotalet. Beskrivningarna på det viktorianska modet (slutet av 1800-talet) och den edwardianska eran (1901-1910) är många, men sen är det tomt. Sen har ingen en enda åsikt före man glatt kliver in i det jazziga tjugotalet och återigen beskriver och berättar i detalj hur saker och ting gick till och såg ut.

Det gör att tiotalets inspiration blir annorlunda, kanske friare, kanske bättre? Det finns ett citat som lyder: "The inspiration is already within you. Be quiet and listen." och det borde man väl oftare hålla sig till. Speciellt i kombination med universums personliga budskap till mig (lite oputsat skickat via en drygt salongsberusad typ på gatan) "Onks kaikki oikeesti luettava, hä?" (Är det verkligen nödvändigt att läsa allting?). 

Jag är tyst, jag lyssnar, och jag läser inte det som inte finns skrivet.  Tiotalet satte grunden till tjugotalets bekvämlighet. Från det kontrollerade edwardianska midjesnörpet till friheten, bekvämligheten, livet. Ett hopsnört liv blir ett livligt liv. Och jag tänker svart blir vitt, vitt blir svart. Förändring. Förändringens tid blir en föränderlig brudklänning. Svart eller vitt, man behöver inte bestämma sig. Man kan variera och med ett enda svep byta skepnad hundra gånger under bröllopet om man så vill. Det här blir bra. 

 

Publicerad 13.09.2013 kl. 12:06

40-talets brudmode

Fyrtiotalets brudmode är splittrat av kriget. En enkel färgad klänning eller tvådelad dräkt fick i många fall duga, tiderna...

Fyrtiotalets brudmode är splittrat av kriget. En enkel färgad klänning eller tvådelad dräkt fick i många fall duga, tiderna var sådana. Mörkblått och svart gifte sig mången brud i, knälånga smala klänningar med ärmar. De formades breda om axlarna och smala om höften, för att efterlikna den militära profilen. Axlarna vadderades och halsurringningarna pryddes ofta av tätt slutna kragar. Till dessa enkla klänningar bar man ofta corsage istället för bukett.

Om man alls bar en vit brudklänning var den vanligen lånad av en syster eller vän, och reflekterade därför oftare trettiotalets stil än den aktuella. Men även fyrtiotalets kjolar var smala och långa, dock inte på helsnedd eftersom tygåtgången skulle hållas minimal. Ibland fyllde man upp kjolarna med tyll från gamla gardiner för att få dem att verka vidare och större. Klänningarna skulle vara användbara inte bara vid bröllopet utan även efteråt. Inte kunde man kosta på sig engångsartiklar i dessa tider. Därför var de enkla, praktiska, och ofta minimalistiska i detaljerna med en något sänkt midjelinje. De var sakliga och modesta med långa ärmar, täckande dekolletage och lång kjol. Ärmarna var bylsiga vid axeln och smala ner mot handleden där de slutade i en V-formad spets som delvis täckte handryggen. Många klänningar hade draperingar, rynkor och veck som framhävde axlarnas bredd ytterligare.

Klänningarna var ofta prydda med kragar eller hade en liten sweet heart- eller V-ringning men absolut ingen klyfta. Om urringningarna var djupare täcktes dekolletaget av tunna tygpaneler. Kragarna fanns i många olika former. Berthakragen, en runt skuren jämnbred krage som vågade sig över axlarna är en tidstypisk krage. Samma klockade form  kunde ses på peplum som utgick från midjelinjen och slutade vid stussen. Symmetriska kragar öppnades och stängdes mitt fram med brosch eller med knappar. Baktill stängdes kragarna med ögla och knapp. I övrigt stängdes klänningarna med gömda blixtlås av metall eller en knapprad mitt bak som gav en nätt passform.

Speciellt mot slutet av decenniet var satinklänningar med V-format halshål populära. Materialen kunde man inte vara så noga med. Det var svårt att få tag på tyger och man fick därför ta till vara på det som fanns. Klänningarna var sällan av silke, oftare rayon, billigare satiner, draperad jersey eller helt enkelt vad man kom över.  Billigare tyger pärlbroderades för hand, Queen Elizabets klänning från 1947 var alldeles fullbroderad av pärlor och stenar i olika färger. Spetsar hörde till de material som var för dyra, däremot tog man vara på tunn gardintyll som fick ersätta det man inte hade råd med. Några klänningar hade smalare spetskantningar eller volanger på kragarna. Små detaljer som gjorde mycket för helheten.

Buketterna var små, håret pryddes med huvudbonader av vaxblommor eller slöjor som fästes baktill på hvuudet. Slöjorna var hellånga och bars med eller utan lånad guldkrona.

Källor:  "Vintage Weddings, one hundred years of bridal fashion and style" (Fogg, M. 2011), "Bridal Fashion 1900-1950" (York, K. 2102), brollopsguiden.se, nygifta.se, ehow.com, vintagegown.com, 

Bildkällor hittas på http://pinterest.com/inesjka/white-trash/

Publicerad 21.08.2013 kl. 10:29

Österbottniskt bondbröllop i Sundom

När landsbygdens traditionella bröllopsseder i början av 1900-talet började ge vika för de mer allmängällande trenderna, minskade antalet kronbröllop. Man var ovillig...

När landsbygdens traditionella bröllopsseder i början av 1900-talet började ge vika för de mer allmängällande trenderna, minskade antalet kronbröllop. Man var ovillig att helt ge upp traditionen, vilket gjorde att den levde ändå in på 1930-talet, men de vitklädda och svartklädda "vanliga" brudarna även bland allmogen blev fler och fler. I samma tid reste den åländske musikforskaren Otto Andersson runt i Österbotten och kom i kontakt med äkta kronbröllop. Han lär ha blivit så fascinerad att han genast tecknade ner alltsammans och det blev startskottet till skådespelet Österbottniskt Bondbröllop, nedtecknat 1907, som ännu idag sätts upp i olika regier bottnande i Anderssons original. 

Igår sattes pjäsen upp på Sundom Prästgård, i samarbete med Brage. Enligt all marknadsföring som föregått bröllopet skulle det resultera i ett äkta par som vigdes på plats enligt gammal tradition. Nåja, så var nu inte fallet ändå. Paret hade gift sig tidigare i sommar och spelade nu enbart rollerna av ett gammaldags brudpar. Det skulle egentligen inte spela någon roll, men högtidligheten och äktheten uteblev.

Jag hade höga förväntningar, tänkte mig hur kulisserna skulle glittra när solskenet fångades i guldspirorna, hur fransarna på brudhimlen skulle svaja i vinden. Hur ett gravallvarligt par skulle knäböja framför prästen och man skulle skymta hennes innerkrona i de många speglarna som borde ha hängt på väggarna. Publiken, gästerna, skulle ha fått köpa sig en spira att sätta på bröstet som man gjorde på riktiga kronbröllop. Jag tänkte mig spralliga musikanter, glada sångare, utklädda objudna gäster som smög sig in utan lov, hästar i långa rader, saluter och skrammel, högtidlighet, äkthet, känsla. Tyvärr blev jag besviken på alla punkter. Köttsoppa serverades, det var trevligt, och brudparet var iklädda tidstypisk skrud och verkligen underbart vackra. Men allt det andra... Spelmän hade de, sångare likaså, och skådespelare här och var som lockade till skratt. Men genuinitet uteblev, tyvärr, jag hade hoppats på att få"uppleva ett gammaldags traditionellt bondbröllop", men sommarfest med gammaldags inslag vore en mer rättvis beskrivning.

Brudparet spelades av Marie-Louise och Oskar Lindman.

 

Publicerad 19.08.2013 kl. 11:15

Apelsinblommor från 30-talet

I ett tidigare inlägg skrev jag om ett diadem som min morfars första fru bar vid deras bröllop 1938. Diademet fanns i behåll, och

I ett tidigare inlägg skrev jag om ett diadem som min morfars första fru bar vid deras bröllop 1938. Diademet fanns i behåll, och äntligen fick jag se det. På en bädd av bomull i sin originalask låg diademet, asken med guldtrycket "Åbo Vaxblomsterfabrik & Kransbinderi". Det är en vaxblomsskapelse föreställane apelsinblommor. Just apelsinblommor och -knoppar (eller orangeblommor som de oxå kallas) är en urgammal fertilitetssymbol. Från 1820-talet till 1950-talet har apelsinblommor av vax använts tillsammans med myrten eller för sig, både av högreståndsbrudar och allmogen. Diademet är alldeles för skört för att användas idag, men kommer att stå som inspiarionskälla till 30-talsbrudens huvudbonad.

 

 

Publicerad 30.07.2013 kl. 10:50

De gamla brudkronorna

All forskning inom brudmodet är intressant, speciellt på den lokala fronten, men ett specialområde som iglat sig fast hos mig är brudkronorna. Det finns så många...

All forskning inom brudmodet är intressant, speciellt på den lokala fronten, men ett specialområde som iglat sig fast hos mig är brudkronorna. Det finns så många varianter av kronor, och historien går tillbaka till medeltiden. I takt med varje modeepok har kronorna ändrat form, och förstås har herrskapet haft sina versioner och allmogen sina. Men för att hålla mig inom projektets ramar, 1900-1989, ligger nu fokus på innerkronorna som användes av allmogens kronbrudar (under hela 1800-talet och) vid 1900-talets början. Många av de kronor som fanns bevarade i Österbotten 1927 fotograferades och samlades in till en uppsats av Yngvar Heikel "Anteckningar om några Österbottniska brudkronor, brudskrudar och brudkläderskor" (Budkavlen 1927, s. 42-54). Med avstamp i denna uppsats kontaktade jag Österbottens Museum som visade sig ha kvar ett tiotal av de kronor Heikel beskrev. Några kronor saknades, och gissa om det kändes som en lottovinst när jag fann att en finns på Närpes Hembygdsmuseum och en i Terjärv Hembygdsgård. Några är ännu ospårade, och kanske så förblir, det har ju trots allt gått 86 år sedan Heikel tecknade ner var kronorna befinner sig... 

Innerkronorna som alltså använts innanför skravelmässingskronorna kommer att agera inspirationskälla till 1900-talets White Trash-bruds huvudbonad. 

"Tuniskronan" från Vörå av försilvrad mässing. Höjd 12,8 cm, diameter botten 9,2 cm, topp 16,2 cm. Har varit i användning från 1860-1906 i Vörå med omnejd. KH252 vid Österbottens Museum.

Brudkrona från Munsala i graverat silver har tappat sin förgyllning. Den är tillverkad 1859 i Vasa, och har använts från och med då till 1912 med undtangat från åren 1864-1867 då den var pantsatt i Nykarleby. Höjd 11,6 cm, diameter botten 8,7 cm, topp 15,6 cm. KH258 på Österbottens Museum. 

De samma kronorna, bild ur Heikels uppsats (1927). 

Publicerad 24.07.2013 kl. 10:14

Brudmodet i början av 1900-talet

I början av1900-talet, var det den edvardianska stilen som rådde, i vita som svarta brudklänningar. Man täckte noga in sig från tåspets till haka till fingertopp, att blotta hud...

I början av 1900-talet, var det den edvardianska stilen som rådde, i vita som svarta brudklänningar. Man täckte noga in sig från tåspets till haka till fingertopp, att blotta hud var otänkbart. Täta höga halslinningar, långa ärmar som var fluffiga upptill och snäva vid underarmarna och fotsid kjol var standard. Formen som rådde var timglasfiguren. Midjan snörptes ihop och markerades med en midjelinje som var något lägre framtill än baktill, ibland i en nätt spetsig form, ibland med ett platt skärp. Överdelen var bylsig utåt sett, men under volangerna var överkroppen strikt inpaketerad i en benad korsett.

Korsetterna framhävde en S-form i kroppen, med fyllig byst, platt mage och frodig bak. De långa kjolarna stöddes upp av vita underkjolar med rynkor och volanger i fållen. Kjolarna var skurna i triangelformade våder och hade gärna små nätta släp under decenniets första hälft, då både överdelar och kjolar var fluffigare. Upptill dekorerades klänningarna med spetsar, volanger och rynkor, båda på ärmarna och livet. Kjolarna hade rynkor i midjan, men den mesta vidden var samlad baktill. Mot slutet av decenniet blev kjolarna smalare och slätare, och släpen försvann. Samtidigt blev överdelarna mindre bylsiga, volangerna blev färre och dekorationerna började mer och mer bestå av platta spetsöverdragna partier och band. Man hade både hela brudklänningar och sådana som var delade i kjol och livstycke, eftersom det då liksom nu, ansågs praktiskt att kunna kombinera olika över- och nederdelar.

Klänningen på bilderna härstammar från 1908 och finns på Österbottens Museum i Vasa. 

Källor:  "Vintage Weddings, one hundred years of bridal fashion and style" (Fogg, M. 2011), "A Century of Fashion, the changing image of women" (Mulvey K. 2007), "Bridal Fashion, 1900-1950" (York, K. 2012), brollopsguiden.se

Bildkällor hittas på http://pinterest.com/inesjka/white-trash/

Publicerad 01.07.2013 kl. 16:02

En svartklädd kronbrud

Igår ordnade Brage i Vasa vernissage för sin nya sommarutställning Folkdräktens färgprakt. Folkdräkterna är utställda i en gammaldags brudstuga, och därför var det speciellt intressant för mig...

Igår ordnade Brage i Vasa vernissage för sin nya sommarutställning Folkdräktens färgprakt. Folkdräkterna är utställda i en gammaldags brudstuga, och därför var det speciellt intressant för mig. En brudstuga är en vanlig stuga som dekorerats ymnigt inför bröllop, och hör till traditionen med Österbottniska bondbröllop.

Den White Trash-klänning som kommer att ha den äldsta inspirationsperioden har inspirationsdecennium 00-talet. På den tiden var det ännu mycket vanligt att man bar svart brudklänning. White Trash blir alltså inte bara vitt skräp, utan även svart och rött. Kronbrudarna, vars ursprung går ända tillbaka till 1700-talet, var vanliga i Österbotten vid sekelskiftet och i början av förra århundradet. Och det är just en kronbrud som kommer att stå som inspiratör för White Trash 00's. Utöver detta, som grädde på moset, kommer en riktig blivande brud att bära den i oktober detta kalenderår. En kronbrud i modern tappning... 

Utställningen Folkdräktens färgprakt är öppen 25.6-23.8.2013, ti-lö kl. 12-17. Sevärt! 

Publicerad 26.06.2013 kl. 11:44

Lagen om hur man ska klä sig

I boken Style Me Vintage Clothes - A guide to sourcing and creating retro looks av Naomi Thompson, hittade jag en rolig liten tabell som berör mitt tidigare inlägg om hur alla klänningar...
I boken Style Me Vintage Clothes - A guide to sourcing and creating retro looks av Naomi Thompson, hittade jag en rolig liten tabell som berör mitt tidigare inlägg om hur alla klänningar hamnar i en fulhetssvacka. Tabellen kallas Laver's Law of Fashionable Design, och är skapad av dräkthistorikern James Laver.

Laver's law, eller Lavers lag beskriver hur man betraktas iklädd kläder som inte är moderna utan rentav före sin tid, efter sin tid eller vintage. I sin renaste form syftar vintage på kläder som är från före 1960-talet, medan de som nyare än 1960 kallas retro. Det diskuteras alltid, men enligt Thompson är det på det viset. Dock ska vi minnas att brudmodet ändrar långsammare än det övriga modet, och att inte alla utsvävningar når dit.

Lavers lag

Att klä sig … sin tid är …

10 år före - opassande (2023)
5 år före - skamlöst (2018)
1 år före - vågat (2014)
Enligt rådande mode - välklätt (2013)
1 år efter - sjaskigt (2012)
10 år efter - motbjudande (2003)
20 år efter - löjligt  (1993)
30 år efter - underhållande (1983)
50 år efter - säreget (1963)
70 år efter - charmerande (1943)
100 år efter - romantiskt (1913)
150 år efter - bedårande (1863)

Denhär, enligt Lavers lag, löjliga brudklänningen köpte jag i andra hand nyligen. Den bifogas till den växande materialhögen. Den är daterad 1995, liksom den förra andrahandsbrudklänningen jag köpte. Men denhär var 100 gånger dyrare. Ja, det är alldeles sant. Den kostade 10 euro, när den förra endast kostade 10 cent. På nätauktionerna varierar priserna på gamla klänningar mycket. De som är 1-5 år gamla (sjaskiga enligt Laver) kostar kring 400-800 euro, de finns i överflöd och de flesta förblir oköpta. (De löjliga) åttio- och nittiotalsklänningarna är billigast, och av någon anledning säljer folk också retroklänningar (sextio- och sjuttiotal) alldeles för billigt. Sådanan har jag köpte för 20-50 euro, och femtiotalsklänningar (mittemellan säregna och charmerande) för 15-30 euro. Priserna stämmer inte riktigt överens med tabellen, märker man. Det klokaste är väl ändå att spara sin brudklänning, i åtminstone 50 år. Tills den återigen är gångbar i ursprungligt skick. 

Källor: "Style Me Vintage - A guide to sourcing and creating retro looks" (Thompson, N. 2012)

Publicerad 25.06.2013 kl. 12:11

Ett sant fynd

Ett slentrianmässigt besök på en nätauktion visade sig ge frukt, i form av ett välkommet tillägg i materialhögen till projektet. En brudklänning från 1995 bjöds ut. Ägarinnan hade...

Ett slentrianmässigt besök på en nätauktion visade sig ge frukt, i form av ett välkommet tillägg i projektets växande materialhög. En brudklänning från 1995 bjöds ut. Ägarinnan hade tröttnat på att ha den hängande i sitt skåp, och lovade sälja den mycket förmånligt om bara någon ville förbarma sig över eländet. Inhemskt tillverkad och inte riktigt, riktigt ful, men såklart inte modern - och inte vintage. Bara typiskt nittiotal. Utgångspriset var  0€, men det fanns en som bjudit före mig; 5 cent. Jag bjöd 10 cent, och sedan väntade jag troget i 25 minuter, tills affären var avgjord. Brudklänningen fanns att hämta upp i Vanda. Dessvärre hade jag inte vägarna förbi, och säljaren ville absolut inte posta. Men snällaste kompisen Linda hämtade glatt brudklänningen, förde den till brorsans jobb, och den omnämnde brodern plockade med sig klänningen i bilen, då han ända var påväg körande norrut. En ekologisk passa-på-lösning. 

För 10 cent får man sällan så mycket mer än en halvbra lösgodiskaramell. Men nu som då räcker det till en hel brudoutfit. Tyllunderkjol i flera lager. En märkvärdig liten puffväska som skulle passa bättre för en barbie än för en brud. En slöja av den typ som man kan dölja ansiktet med tills det är dags att kyssa bruden.

Och en brudklänning. Ren och hel och säkerligen alldeles underbart vacker en gång, år 1995. Men alla, eller de flesta, klänningar når en fulhetsperiod. När de helt enkelt är för omoderna för att vara vackra, men inte tillräckligt gamla för att vara vintage-vackra. Vissa klänningar är fula från början till slut, några enstaka vackra alltid och i evighet. Några är vackra, blir fula, men vackra igen när tiden väl är inne, och några är vackra, blir fula och kommer aldrig upp ur fulhetsträsket. Denhär specifika klänningen blev räddad, och snart kommer den att bli mycket vacker, i en helt annan komposition. 

Små pärlknappar pryder ryggraden. Dem har en förälskad brudgum en gång fumlat med, sent en natt när löftena för länge sedan var givna.

Ett pärlband dekorerar höftlinjen rakt tvärs över kroppen, och under den väller en fluffig kjol ut. Detaljer som var genomtänkta och utmärkta just då, 1995, men som nu slumpas bort. För den skrattretande summan av 10 cent. Ett fynd, helt klart. 

Publicerad 20.06.2013 kl. 22:44

20-talets brudmode

Tjugotalet var chockerade i sina utsvävningar. Det bjöd på glädje, jazz, modernitet, charlestondans, strömlinjeformer, solbränna, smink, silkesstrumpor och pärlhalsband. Flap, flap, flap lät det...

Tjugotalet var chockerade i sina utsvävningar. Det bjöd på glädje, jazz, modernitet, charlestondans, strömlinjeformer, solbränna, smink, silkesstrumpor och pärlhalsband. Flap, flap, flap lät det när collegeflickorna låtit bli att knyta sina galoscher när de släntrade fram, och småningom stadgade sig flapperstilen. Tunt, kort och ärmlöst, lösa passformer, vida halsurringningar och fransar. Korsetterna slängdes, eller byttes ut till mjuka bekväma alternativ som istället för att forma midjan smal, plattade till brösten. Kvinnorna klippte av sig de långa flätorna och började forma håret i fingervågor i pannan. Och vad skådade man, om inte bara armar och bara ben! Innan tjugotalet var det alldeles otänkbart att visa anklarna. Chanel var först med att införa de lite kortare klänningslängderna, men de blev aldrig kortare än så att de täckte knäna.

På tjugotalet blev den vita brudklänningen normen. Slöja och bukett blev permanenta begrepp inom brudmodet. Under det tidiga tjugotalet var den medeltida stilen ännu populär, men det moderna, korta, fria lockade. Man använde ärmlöst parallellt med ärmar, som nu inte behövde nå längre än till armbågen. Man använde kortare genomskinliga broderade överklänningar ovanpå längre sidenklänningar, för att småningom låt fållarna krypa uppåt. Och midjelinjen kryp i sin tur neråt till höften. Den åtrådda formen ändrades helt. Man gick från timglas till en rak fyrkantig och pojkaktig figur. Men även om den riktigt raka profilen var åtråvärd till både vardag och fest, hade brudklänningarna ofta en något mjukare siluett med lite mera vidd i kjolarna. Vidden åstadkoms till exempel via infällda trianglar i fållarna, och ibland lät man klänningarna vara längre baktill. Ojämna fållar formade i uddar var också mycket vanligt. Höften accenturerades med band, rynkor och blomdekorationer. De enkla snitten vägdes upp med dekorativa silver-, pärl- och paljettbroderier. Och plötsligt blev accessoarer jätteviktiga. Jean Patou introducerade accessoarer som komplement till kläder, och en ny marknad var skapad. Nu behövde man små hattar, pälskragar, långa pärldekorerade handskar, hårdekorationer och långa halsband. Ju enklare klänning desto mera accessoarer och desto större bukett. Buketterna innehöll rosor, krysantem och liljor och bars över armen. Skorna hade spännen men inga klackar och man tyckte nagellack var exotiskt.

Tjugotalet gjorde de kungliga bröllopen till något också folket fick ta del av. Prinsessan Mary av Storbritannien gifte sig 1922. Hennes klänning beskrevs i dåtida Vogue som en kombination av ungdomlighet och kunglig prakt. Det var en ankellång sidenklänning med silverdetaljer och pärl- och diamantbroderier i rosenmönster.

Materialen som användes i tjugotalets brudklänningar var mjuka och glänsande. Spetsar, taft, crepe, chiffong, silkestyll och silkessammet. Fållarna må ha krupit uppåt till stor fasa för de gammalmodiga, men slöjorna förblev superlånga med släp. En grundregel var ju kortare klänning, desto längre slöja. Först använde man spets i slöjorna, men senare var silkestyll det mest populära. Slöjan bars lågt nere i pannan och hölls på plats med diadem, pannband eller blomkrans. Ibland fäste man slöjorna vid skuldrorna, då kanske man bar ett smalt band i pannan, med en dekorationsrosett i nacken, eller så bar man fjädrar i håret. När trettiotalet närmade sig fortsatte modet att påverka brudklänningarnas utseende, och nu gavs rum för kvinnlighet.

Källor:  "Vintage Weddings, one hundred years of bridal fashion and style" (Fogg, M. 2011), "A Century of Fashion, the changing image of women" (Mulvey K. 2007), "Bridal Fashion, 1900-1950" (York, K. 2012), brollopsmagasinet.se, brollopsguiden.se, chicvintagebrides.com

Bildkällor hittas på http://pinterest.com/inesjka/white-trash/

Publicerad 17.06.2013 kl. 14:28

30-talets Österbotten

I Österbottens traditionsarkiv fotosamlingar kan man hitta många trettiotalsbrudar i vackra tidstypiska klänningar. De flesta bär vita klänningar med...

I Österbottens Traditionsarkiv fotosamlingar kan man hitta många trettiotalsbrudar i vackra tidstypiska klänningar. De flesta bär vita klänningar med enkla runda eller V-formade halshål och halvlånga eller långa ärmar. Ärmarna är för det mesta smala upptill, och faller i klockade vågor vid armbågen eller är snäva ända till handleden. På de bröllopsfotografier som är tagna tidigt på trettiotalet kan man ännu se hur tjugotalsmodet dröjer sig kvar, med dushmösseliknande slöjor och kortare rakare klänningar. Men mot mitten och slutet av decenniet är de kvinnliga hellånga klänningarna med markerad midja i klar majoritet. Slöjan kryper bakåt och pannan blottas, håret läggs i perfekta vågor. Tygen förändras synbart till mer silkiga och blanka material. Kjolfållarna blir vidare, men inga underkjolar eller krinoliner förekommer. Vidden samlas istället nere vid anklarna i vågor. De färgade och mörka klänningarna, som också är välrepresenterade, har ibland vita kragar. Många brudklänningar, både vita och färgade, har stora dekorationer direkt under hakan, en rosett, en blomma, en brosch, ett rynkat parti…

Bara en endaste brud porträtteras iklädd guldkrona. De flesta har golvlånga slöjor med släp som är fästa på hjässan med ett eller två pannband, diadem eller tiara. Några har smala kransar. Många brudar är barhuvade och utan buketter, men de flesta har buketter bestående av stora vita liljor eller mindre rosor.

En brudklänning fastnar jag speciellt för. Den är ytterst elegant och geometrisk enligt rådande mode. Klänningen är inte vit utan en mellanmörk nyans. Den har långa smala ärmar med lite mer vidd vid ärmkullen. Kjoltyget är vänt på helsnedd och faller i vackra vågor och midjan är markerad med ett skärp. Från midjan löper en triangelform upp mot V-ringningen. Triangelspetsen dekoreras av en enkel brosch, och ovanför breder en geometrisk krage ut sig som en triangel åt vardera håll. Brudens eleganta klänning är daterad till 1937 och en god representant för det sensuella, kvinnliga modet.

I mina egna fotogömmor hittar jag både mina farföräldrars bröllopskort och kortet från min morfars första vigsel. Jula hette farmor, som den enda i landet från 1905 tills sin död 1981. Julas klänning är vit, V-ringad och har lång ärm med samlad vidd vid handleden. I buketten finns spretiga vita liljor. Hennes huvudbonad är den enda jag sett i sitt slag. Det är en form av krans med vaxblommor (?) eller pärlor (?) och växter, hopflätade i ett stort nätmönster som täcker hela håret. Den långa slöjan med släp är fäst baktill på huvudbonaden. Bröllopet ägde rum år 1934.

Min morfars fösta fru Adele har också liljor i buketten. Det man kan se av klänningen är att den är höghalsad, troligen i V-ringning, vit och har lång ärm. Adele har en mycket vacker tiara. Ett samtal till min mor och hennes halvsyster, Adeles dotter, bekräftar att tiaran finns i behåll. Det kräver absolut en närmare undersökning, kanske får den trettiotalsinspirerade White Trash-bruden bära samma tiara? Eller så får hon ett hårsmycke inspirerat av Adeles tiara…

Källor: Österbottens Tradtitionsarkiv, egna fotografier

Publicerad 12.06.2013 kl. 11:53

 

White Trash är ett pågående designprojekt inom ekologiskt brudmode. Slutprodukten är en kollektion brudklänningar tillverkade av återvunnet material, som ska stå klar våren 2014. Inspirationen kommer från brudmodets förändring från 1900-tal till 1980-tal. Bakom projektet och kollektionen står Ina Nordberg. Här kan man läsa om hur projektet framskrider, från planering till färdig kollektion, men också om annat som tangerar ekologiska bröllop, brudmode och sådant som hör bröllop till. Vill du delta i projektet på ett eller annat sätt? Tveka inte att ta kontakt! Rent geografiskt sett äger projektet rum i Österbotten.

Ina Nordberg - formgivare & klädsömmare

+358503814828, ina.nordberg13@gmail.com, www.deformedbyina.com

Projektet finansieras bl.a. av Konstsamfundet, Svensk-Österbottniska Samfundet, Centralkommissionen för Konst/Österbotten och Eugéne, Elisabeth och Birgit Nygréns Stiftelse.